Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1853, sida 2

(Insåndt.) Prosten Frösts minne, Det är ett beklagligt och smärtande bevis på en nära nog nationel lumpenhet, ett tecken på en vid minsta tillfälle frambrytande gnista af den gamla verldsbekanta svenska afunden att man, utan undersökning, genast uttalar ett skyldig öfver hvarje namn som utmärkt sig framför mängden. De uslaste beskyllningar, som på de svagaste skäl, af snart sagdt ärelösa eller verkligen ärelösa personer utkastas mot ett — aktadt namn, har i vårt land förmågan att betäcka en hel förut obefläckad lefnad, de ädlaste förhoppningar och de skönaste minnen med en smutsfärg, som tyckes vara allom så behaglig att ingen ens söker att borttvätta den. Fröst, ett namn, som under loppet af många år varit liktydigt med ära och tro, med sann religiositet och menniskovänlighet har, sedan den älskades stämma tystnat, blifvit ett rof för skandalen. Det gläder lumpenheten att smutsa ner detta namn och det tillhör småaktigheten att ej ha mod att försvara det. — Det skulle rigtigt förarga hvar ärlig svensk om den der Fröst skulle i sin graf ha någon nytta af en hel redligen fulländad vandel. — Nej bevars — man är sjelf en smula grådasskiger och således bör Fröst inte få vara annat han heller. Fröst har intill sista stunden gjort sig känd för samvete och heder — det betyder intet. — Hela hans lif kan ej skydda hans minne från att han nu stämplas som en tjuf och ärelös bedragare. Om således en och annan är hederlig karl, så är det verkligen ej för nyttans skull, ty det är temligen gifvet att man på ett eller annat sätt söker skrapa af honom den glorian och vår beskedliga nation säger — amen. Prosten Fröst innehade ena nyckeln till den bestulna kistan. Han hade begått den osörsigtigheten att lemna den i händerna på en person, som man nu vet vara en bedragare, men som både Fröst och den öfriga direktion aldrig fallit på den idden att misstänka. Man fordrar att Fröst, med döden i hjertat, med tankarne sväfvande åt andra verldar än der kassakistor innebära lycka och heder, skulle med en procentares misstänksamhet kommit att tänka på att en vän, en hittills oförvitlig person skulle vara en skamlös tjuf. Vidare vill man att Fröst skall med sin heder pligta för att de öfrige direktionsledamöterne ej på en hel månad efter hans död kommit ihåg sina skyldigheter. Man fordrar af Fröst att han döende skulle med en affärsmans hela uppmärksamhet fylla sitt kall — och af den döde att han skulle hjelpa sina medbröder att misstänka. Fröst är fattig — det är nu ett brott. Veten J väl hvilka det är som delat hans håfvor — veten J väl hvart hans medel togo vägen eller har ingen enda af alla dessa vånner, som han hulpit, alla dessa arma han tröstat, mod att framträda och säga, mig hafver han hulpit, mig har han tröstat och hugsvalat — det är vi som delat hans inkomster — eller skola de go