— Bry dig om ingenting, du; jag skall nog bära in vedpinnarna också. — Det var snällt. Dröj inte för länge! Clara gick in för att slå vatten i den enda panna, som fanns, och skyndade att ur det numera visst icke väl försedda skafferiet ta fram gåshalfvan, äggen och mjölken. Hon ville icke gerna att Theodor skulle se hur fattigt det såg ut öfverallt, hvarför hon hastigt låste igen skafferidörrn efter sig. Det är icke nog att den fattige får blygas för den rike — han får äfven blygas för den fattige. Theodor kom in med ett helt fång ved, som han med mycket buller lät falla ner framför spiseln. — Åh gubevars! sade Clara, det der kunde förslå till en hel julbrasa. Tack skall du ha emellertid. Och på det du inte må vara sysslolös, så se här! kan du skära gäsbröst? — Jag vet inte. Jag skall försöka. — Se här har du knif och skärbräde. Nu skär du den, som det är skuret förut, ser du, men gentila skifvor, tunna och vackra — inte för det jag är snål, men för det ser bättre ut — och så lägger du upp dem här på talricken, i en rundel — begriper du? — Ja bevars! och Theodor grep sig an med sitt arbete, medan Clara knackade sönder äggen och slog uti pannan, hvars vatten nu kokat opp. Men när Clara vände sig om för att se hvad det avancerade för Theodor, fann hon, att han yxat till de allra förfärligaste skifvor, tjocka och sneda, utan all facon. — Åh Gud bevara mig! skrek hon. Ja se de artisterna! är det menskligt att handtera Guds gåfvor på det viset? — Hur så, goda Clara! är det inte bra?