Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1853, sida 1

äldrarna, sa di ... han reste bort ... seen har det aldrig blifvit någonting utaf. Men du gråter, Clara! Clara stampade med sin lilla fot i backen. — Du kan också förarga döden på en med ditt prat, sade hon hastigt, och sprang burdus ifrån skrifvaren. Han stod flat och ångerfull. Det dröjde dock icke länge, innan Clara återkom. — Clara skall inte vara otålig på mig för jag pratar lite, sade skrifvaren. — Visst är jag lite vidlyftig ibland, men också, att ta så illa vid sig ... . — Jag medger det, jag bar mig lite dumt åt . . . men det får du förlåta mig. Låt oss nu tala om någonting annat . . . till exempel, en sak, som är mycket vigtig ... det lider till middagen, och vi ha intet att äta ... — Det gör detsamma, jag sår väl mat, när jag kommer hem, sådan den är. — Det gör alldeles inte detsamma. Tror du jag skulle vilja visa mig som en så dålig värdinna ... och jag skall väl ha lite sjelf dessutom ... säg, hvad vill du ha? — sade Clara, liksom hon hade ett väl försedt skasleri att ta utaf. — Det är mig alldeles detsamma, svarade Theodor, — jag är alldeles inte hungrig. Det var en stor osanning. Clara hade emellertid haft tillfälle att fundera ut hvad hon kunde duka upp för slag. — Tycker du om gåsbröst och förlorade ägg? sade hon lifligt. — Det gör jag visst! det är just min lifrätt, svarade Theodor. — Nå; och lite mjölk på. Men nu får du lof att komma och hjelpa mig. Se så, jag går in i köket så länge och tar fram hvad som skall vara ... om du plockar ihop några vedpinnar på stickbacken så länge ... jag skall väl bära in dem sjelf . . .