Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1853, sida 1

— Men du kommer då aldrig till hvad du egentligen skulle säga, — afbröt ännu en gång Clara otåligt, ty hon kände hur blodet steg henne ända upp till hårfästet. — Ja, hvad var det nu igen? Jo! gref Kuno visade mig en prägtig tafla, som satt i hans rum ... du har väl aldrig varit i hans rum? — Tycker du det? sade Clara, som inte visste hvar hon skulle göra af sig. — Det finns många rara saker, skall du tro, bössor och granna skjutväskor, och så hängde der ett valdthorn, som blänkte som om det varit af bara guld ... och mänga prägtiga taflor . . . grefven har rest mycket utrikes, skall du veta, och har köpt hem med sig en mängd dyrbara saker . . . ack, de taflorna, hvad är det värdt, att jag tänker på att måla, sedan jag sett dem? .. Men vet du, jag vågade tala om för gr: ven, att jag kunde måla litet . . . det tyckte han om ... kan du måla landskap? sa han ifrigt . . . hvad skulle jag svara? när jag hade sagt A, så skulle jag väl svara B . ja, herr grefve, sa jag . . . men det är bara dåligt, det jag målar ... Betyder ingenting . tror du, att du skulle kunna måla af det der lilla stället åt mig? sa han, och pekade ut igenom fönstret hit ner ... Ah, det skulle jag väl kunna, svara jag ... Gör det, min gosse, sa han... det skall bli min käraste tasla . . men hvad kommer åt dig, Clara? — Ah, ingenting ... men du kommer ju alldeles från ämnet. — Kan väl vara, men det är strax slut. Det skall bli min käraste tafla, sa han . . . den skall få hedersplatsen ... Kan du tänka! hedersplatsen, när der fanns taflor af så stora mästare! ... Det der var lite för midsommar i fjor . . . sen blef det något trassel ... han måtte inie ha kommit omsams med för