Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1853, sida 2

ty han hörde till det slags solket, som bli så godt som barn i all sin dar, och som man derföre helst benämner vid deras förnamn — Theodor hade mycket lätt för att rodna. Fick han snubbor af sin förman, så rodnade han, talade två personer emellan sig och händelsevis kommo att se på honom, så rodnade han, såg en vacker flicka på honom, så rodnade han — och det sista var dock minst att undra på. Clara icke allenast såg på honom, utan kallade honom artist — således en dubbel anledning att rodna. — Men du får inte skratta åt mig, Clara, — sade han, i det han blygt drog fram ur fickan sitt opus. Det var ett litet landskap efter egen fantasi, ämnadt att infattas i någon syask eller sådant. Clara tog det mellan sina händer och höll det framför sig. , Hon sade ingenting på en lång stund. Theodor stod som på nålar, hur domen skulle utfalla. — Åh ja! — sade Clara omsider med en nick; — åh ja, inte så illa . . . verkligen inte illa . . . men det der trädet, du ... — Hvad! hvilket träd? — sade Theodor förskräckt. — Jo, det här ... ser du . . . det står ju framom byggningen ... tycker du inte det är litet för litet ?.... — För litet? ... Men det finns ju både stora och små träd! ... — Visserligen! men det här syns tydligt, att det skall vara ett sullvext träd . . . en lönn ... — En lönn! ser du verkligen, att det skall vara en lönn? — inföll Theodor glad. — Ja visst ser jag det . . . det är bra, mycket bra, — försäkrade hon med öfvertygelse, — huset, skogen bakom, sjön — allt det der är mycket bra, men ... — Ja sannerligen, — sade Theodor efter en stund, — jag tror du har rätt — trädet är verkligen för stort i proportion ... taflan kasseras.