Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1853, sida 2

tysta verksamhet enligt de principer, som ligga till grund för densamma. Vi hafva förut härstädes framställt några af de allmänna synpunkter, från hvilka vi vilja, att denna anstalt skall betraktas. Det är dock en sak, som vi önskade närmare skärskåda, neml. småbarnsskolans förhållande till hemmet. Vi anse detta så mycket nödvändigare, som det är af vigt att föräldrar riktigt uppfatta sin ställning till skolan, och småbarnsskolorna just i nämnde bänseende äfven träffats af vår tids misstro till många silantropiska bemödanden som förr ansågos afgjordt goda. Det tillhör ej oss, att här ingå uti en undersökning, huruvida samiljebanden numera så förlorat sin ursprungliga styrka och helgd, att en allmän sträfvan röjes att lägga all uppfostran utom familjen. Vi vilje endast besvara det påståendet, att man genom småbarnsskolorna mer skadar än gagnar, i det man rycker barnen från hemmet och gör det beqvämare för mödrarne att försumma sina pligter. Om ock en moder kunde låta fresta sig att förgäta sina pligter emot sina barn, så erbjuder en anstalt som denna ingen sådan frestelse. Modren, hemmet, barnen blifva oförkränkta i sina heliga rättigheter. Skolan är blott liksom en stark vänskapshand, som erbjuder sig, att desto säkrare bevara dessa. Här är ej fråga om en asyl, der barnen undangömmas föräldrarne. Hit komma de på en utflygt, likt biens, som samla honing, från hvilken de snart återvända till sina hem. Här emottagas de och njuta omvårdnad på de stunder, då mödrarne äro upptagne af talrika pligter, hvilka de ej kunna undandraga sig, stunder således, då barnen i de slesta sall annars skulle anförtros åt en oförståndig, lättsinnig och samvetslös omgisning eller åt en lika skadlig och förderflig ensamhet. Här erhålla de ett gladt leksällskap, der de under ledande uppsigt kunna tillfredsställa sin verksamhet och beredas genom en naturlig och gradvis utveckling af deras krafter för den egentliga skolan och för lifvet, utanJatt förfalla i vanarter, utan att störa andra eller störas i sina glada lekar. Vi kunna derföre med skäl säga, att dessa barn derigenom äro lyckliga på ett sätt, som äfven de rikaste föräldrar, hvilka allt står till buds, ej kunna göra sina barn, ty hvarken umgänge med betjening eller öfverhopande med leksaker kunna ersätta barnen det glada umgänget med deras likar. De finna sig fastmera genom alla dessa konstlade bemödanden för deras väloch tillfredsställelse snarare tryckta och öfvermättade än förnöjda och roade; de skola derföre under detta inflytande lättare visa sig missnöjda, egensinniga och trumpna än glada, vänliga och tillfredsställda. Och den som blickat djupare in i barnalifvet och naturen skall säga: det kan ej vara annorlunda, ty antingen förlorar barnet sin frihet under all omsorg om dess väl, allt det öfverflöd, hvarmed föräldrakärleken omgifver det, eller det har den på ett högst förderfligt sätt, hvarigenom det känner sig ingenting mindre än lyckligt. I umgänge med sina jemnåriga, der hvarje barn är en del af det hela, men intet nägon framstående hufvudperson; hvarest det gladt leker med enkla medel, som dess fantasi lärer att hundrafaldigt begagna, på det rum, som helt och hållet tillhör barnen, under alltid lika mild, klok ledning; der känner det sig fritt, der är det verksamt, der gifver och emottager det, der känner det sig förstådt, der är det i sitt lifselement, der känner det uppsigten blott som en välgörande kraft, till hvilken det håller sig, hvilken skyddar det som ett stöd i dess svaghet; och detta är hvad det behöfver, hvad den rena, oskyldiga, ännu oförderfvade, herrliga barnanaturen fordrar, för att friskt och gladt utveckla sig. Att de första lefnadsåren få förflyta i glädje är af oberäknelig vigt för hela det kommande lifvet. Glädjen väcker liksom morgonstrålen alla unga krafter: munterhet och fröjdfullt sinne sprider öfver alla företag ett förklaradt sken, hvari allt godt trifves, ty det goda älskar ljuset. Det af glädje lifvade barnahjertat är dygdens jordmån, der utsädet är lika lätt som blomningen är gifven. Hvad kan derföre vara mera maktpåliggande än att hos barnet underhålla den oskuldens glädje, som är det medfödd, att styrka och befästa denna det godas talisman, hvars okränkta bevarande är ett oeftergifligt vilkor för lifvets sanna lyckart — — — Sedan derester med tacksamhet blifvit omnämndt, att en mängd enskilta personer af sällskapet ihågkommit barnen med frikostiga gåfvor till beklädnad m. m., äfvensom att en anonyme gifvit till skolan 100 rdr bko, hembars en skyldig gärd af erkänsla åt afl. handl. G. Lindström, hvilken ihågkommit anstalten med en donation, och sålunda betecknat slutet af sin tysta, anspråkslösa lefnadsbana med en handling, som skall bära frukt för kommande slägten. Under årets lopp har, enligt den framlagda förteckningen, skolan besökts af 224 barn, af hvilka 187 för tillfället tillhörde densamma. Bland dessa hafva 147 åtnjutit fri skolgång, de öfriga betala hvar och en den i stadgarne beCTS EE a Ca a 174 —