Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1853, sida 2

— Kasseras! hvarför det? den är ju rätt vacker för öfrigt . — Men jag vill inte, att det skall finnas någonting att klandra. — Det är alldeles som jag skulle ha sagt det sjelf . det får ingenting vara att klandra . . . Men kan inte det här hjelpas? oo Åh, nog kan det, alltid; men det vill jag inte. Förlåt mig, Clara, att jag bjöd dig på att se ett sådant fuskverk, — sade den unga skrifvaren med sjefförebråelse. — Nu har du orätt, Theodor, det är alldeles inte något fuskverk. Det syns åtminstone att du har anlag. — Tror du det, tror du det verkligen, Clara? Ack, om jag visste, att jag hade anlag! Nog har jag lust, alltid; men se, anlag, det är helt annat. Och så har jag ju aldrig fått någon undervisning. — Så mycket mera hedrande för dig, — sade Clara med beskyddaremine, — när jag blir rik en gång, så skall jag laga, att du kommer till någon mästare, som kan ge dig grundlig undervisning. — Ja, se det kunde något vara, — svarade Theodor. — Tänk du, om jag kunde komma mig så före, att jag kunde få måla på duk, figurer, porträtter! ... Men hvad tänker jag på? — tillade han misslynt, erinrande sig sin medellöshet. — Misströsta inte, — sade Clara uppmuntrande, — visst äro vi fattiga nu, begge två; men Gud skall nog hjelpa oss. — Ack, det tror jag visst också ... men ... — Men? UMen när bjelpen kommer, så är jag . . . kanske för gammal. — Och hur gammal är du nu då? — Fyllda tjugo år redan. (Forts.)