Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1853, sida 1

sig i spetsen för den lilla truppen. Louis var äfven söljaktig. Förstugudörren var icke låst, såsom vanligt är på landet. Deremot var dörren der uppe, till saktorns rum, omsorgssullt tillriglad. Man hade gått ytterst tyst i trappan. Det oaktadt hade faktorns fina öra upptäckt detta vid en sådan timma ovanliga ljud. Hör du inte, sade han till sin käresta, det är någonting som snaskar der ute ...kan det vara någon tjuf? . . . låt oss se! . . . lys! Och lika sagta som de derutanför gick faktorn för att skjuta från rigeln och dervid öfverraska sitt rof. Men huru förskräckt blef han icke, då han vid skenet af ljuset, som Angelica höll bakom honom, upptäckte flera af gårdens folk, och midt ibland dem grefven sjelf. Utan att egentligen veta hvad han gjorde, slog han bastigt igen dörren och lyckades få rigeln tillskjuten, hvarunder Angelica sökte att rafsa undan de på bordet liggande juvelerna; men vid ett ögonblickligt: spräng dörren! från grefven, störtade denna, gifvande vika för tre par senfulla armar, med lossnade gångjern in i rummet, och under henne faktorn. — Grip dem begge, befallte grefven, och för dem ner i hvalfvet och bevaka dem noga! Mer enthusiastiskt har kanske aldrig någon befallning blifvit åtlydd. De öfverraskade diamant-tjufvarne snarare buros än leddes till ort och ställe. Det var ett hvalf under sjelfva manbyggningen, från början förmodligen ämnadt till källare, men som af faktorn, med gresvens tillåtelse, blifvit inredt till ett slags fängelse, för att begagnas vid förefallande tillfällee Det hade helt nyligen blifvit färdigt och ännu ej hyst någon innevånare. Frick och hans käresta kommo just lagom för att inviga det. Grefven hade imellertid stannat qvar uppe på fak