il 11 ov Sålmhllälle( — Eldigheten och ihårdigheten hasva icke heller utom tidningsspalterna förnekat sig 8). För att så en rätt kraftig opinionsyttring uttryckt, hade hr redaktören satt en skrist i händerna på sina patroner eller skyddlingar — hvilket man vill säga — med ölverskrist till magistraten, innehållande klagomål öfver polisen; och denna skrift, som man ej blygts 9) att låta särskilt trycka, har blifvit kringsänd och kringburen för att vinna underskrifter, hvilket dock lärer helt och hållet misslyckats, emedan den enfaldiga tanken deri blifvit på ett, om möjligt, ännu enfaldigare sätt framställd 10). Hr redaktören har också ej aktat för rof att, i förtröstan på sin öfverlägsna talang, uppträda för polisdomstolen såsom advokat uti branvinsmål 11). Han gjorde väl ett fullkomligt fiasco 12); men torde ändock gjort sig förtjent af en oförvansklig ära för sin goda vilja, liksom han dermed också torde hafva gjort sig berättigad till heder och värdighet af verklig bränvinsadvokat 13). Tidningen har ytterligare äflats att i de kraftigaste ordalag flerfaldiga gånger göra anspelning på den vinst som poliskassan skulle hafva af böterna. Denna anfallsplan är lika jesuitisk som förklaringarne af dess egen oskuld uti den s. k. allmänna oviljan mot polisen. Månne tidningens utgifvare ej vet någon skilnad mellan de olika publika kassorna i staden? Upplysningsvis torde då böra nämnas, att poliskassan har sitt anslag från stadskassan, dels utan, dels med redovisningsskyldighet, och alldeles icke några extra inkomster. Sakörena deremot ingå, jemte redovisning, till stadskassan, och polisens enda befattning med dessa medel är att uppbära dem som godvilligt erläggas 14). Ins. har verkligen hört ganska många, af tidningens anspelningar förvillade, tro att böterna tillfölle polisen, och om en eller annan, till följe af de ansträngda utgjutelserna, skulle bringats att tro det polismästaren sjelf kunde hafva fördel deraf, så vore det ingenting mindre än underligt 15). Hvad återigen tidningens . oskuld i den s. k. oviljan beträffar, så är visst sannt att han åtskilliga gånger sökt att två sina händer, t. o. m. under påstående, att det varit af välvilja mot polisen som han skrifvit. Så säger han i n:r 126: — — ioch vi hafva gjort polismyndigheten en tjenst dermed, som den dock synes föga förstå att uppskatta (risum tencatis!); ty den harm som sålunda fick luft, har sedermera ganska mycket lagt sig. Tidningen medgifver sålunda att harmen lagt sig, och vill gifva sig sjelf ära deraf. Detta kan visserligen till någon del vara händelsen, men på negativt vis 16). 4) Uttrycket är icke det minsta träffande: vi äro hvarken envisa eller dumma, utan tvertom ganska medgörliga och hafva gudilof rätt goda förståndsgåfvor. Men kanske hysa vi denna tanke till följd af vår på väg tiil galenskap gående egenkärlek.4 Det vore beklagligt, men nog bör någon qvickare insändare upplysa oss derom. — Vore ins. homoopatisk läkare, vore vi frestade att tro, det han velat bota vår förmodade dumhet lika med likak; men han borde då åtminstone ha användt en mindre dosis af läkemedlet. 5) Äfven här förnekar sig ej insändarens goda hjerta. 6) Må vara att det är parisiskt; men det är ock — sannt ! 7) Förhållandet var att karlen, som var svag och eländig, fått sig två supar, hvilket varit mer än han tålte vid. Han var dock, enligt poliskonstapelns eget vittnesmål, ej värre öfverlastad än att han blott raglade något, då han gick öfver torget — väckte för öfrigt intet uppseende och förde intet oljud. Men det var anledning nog att genast häkta honom! 8) Ins:ns vidräkning skulle gälla H.o. Sj.-Tidn. — Nu vänder han sig direkt och personligen till en medlem af denna tidnings redaktion. Denna person fruktar lika litet att ansvara för sina enskilta handlingar, som för hvad som skrifves i tidningen, men han nekar ej det ju han finner det Åvedervärdigt att derför redogöra, framkallad af en insändare, som då han gör personliga anfall ej har mod att framträda med sin egen person, utan döljer sig bakom namnlösheten. 9) Detta uttryck är lika enfaldigt som det är ohyfsadt. — Huru skola petitioner spridas om ej derigenom att de tryckas? 10) Det må tillåtas oss betvifla in:s kompetens att bedöma hvad som är enfaldigt eller icke. 11) Om en person orättvist anklagas och inför domstol trakasseras, så blifver det en pligt att, om man hoppas kunna uträtta något, taga hans försvar, vare sig det är fråga om bränvinseller annat mål. När hr 8. A. Hedlund — vi kunna gerna säga ut namnen — erbjöd sig att svara inför polisen för källarmästaren Ekström, så skedde det i full visshet att han uppträdde för en aktningsvärd person, som var falskeligen angifven, men som, utan rättegångsbiträde, oaktadt sin oskuld skulle hafva blifvit fälld. 12) Ja, ett sådant fiasco, att angifvelsen togs tillbaka och den angifne, hvars sakförare redaktören var, såiedes blef fullkomligt frikänd, hvilket han eljest bestämdt icke blifvit. Hvarje sakförare skulle utan tvifvel vara belåten med att göra fiasco på detta sätt. 13) Ehuru uttrycket icke faller sig illa, och ehuru det ej i ringaste mån träffar den man, mot hvilken det är rigtadt, hade dock en person, som gör anspråk på att kallas hyfsad, aldrig bordt tillåta sig detsamma. Men insändaren gör kanske ej anspråk på något såant. 14) Vi erkänna att ett misstag torde hafva blifvit begånget deri, att vi ansett poliskassans ökade inkomster äfven kunna bereda densamma större tillgångar, såsom till utdelning af belöningar m. m., en makt som alltid är god att ha i sin hand. Detta misstag uppkommer deraf att vi ifrån personers mund, som borde våt känna dessa saker, mer än en gång hört: Spoliskassan har råd till denna utgift, ty böterna hafva gifvit densamma så stora tillgångar. — Huru skall detta uttryck förklaras, om polisens inkomster äro en gång för alla fixerade, oberoende af böterna? 15) Mot denna fras hafva vi ingenting annat att anmärka, än att det förundrar oss det ins. ej direkte påbördar oss att hafva gjort denna ärekränkande insinuation. Kanske har någon försigtigare penna sörekommit detta? g gig P 19 Inc harda ha ange OM AM Sa —