Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1853, sida 1

exekutiv? Det är visserligen alltid en bedröslig syn, när ett gammalt bo förskingras; men i ett presthus har det dock en mer egen, eller, om man så vill säga, en mer utpreglad karakter. Allt, ifrån det största till det minsta, har der sitt pretium affectionis, der finnes sällan någonting öfverslödigt, någonting, som man kan vara utaf med utan att sakna det — och mången gång är det just småsakerna, som man mest saknar. En af grannarne hade erbjudit komministerenkan att under auktionsdagarna vistas hos sig med sin dotter; men hon hade afböjt detta. Hon kunde ej förmå sig att förr än i sista stunden skilja sig vid dessa saker, hvilka hon under en lång följd af år släpat och trålat för att få tillsammans; de voro så godt som införlifvade med hennes varelse — utan dem var hon sjelf ett intet. Redan tidigt på morgonen auktionsdagen infann sig auktionsförrättaren, kommissarien, Bosink, åtföljd af protokollisten, skrifvaren Lamb. Afvenledes infann sig en för tillfället oumbärlig person — madam Boqvist, förut bekant, som för denna gång åtagit sig att förse de auktionsbesökande med hvad för deras lekamliga behof tarfvades, och ett provisionelt värdshus inreddes i det ena af komministerns fordna rum, som nu var alldeles utröjdt. Ett slags disk uppsattes der, hvarpå ställdes bränvinsflaskor, smörtallrickar, en stor ost, en skinka och tvenne karduser tobak. Ett half-fat, fylldt med öl, fick sin plats under bordet. För qvinnornas servering var sörjdt med en kaffekokare, som fick sin plats i spiseln. Genom husfolkets försorg var allt bohaget förut skiljdt och sorteradt, så att laggkärl befunnos för sig, kokkärl för sig, möbler, linne och allt sådant för sig, alltefter som det gamla formuläret: guld och silfver, koppar, tenn, jernoch blecksaker etc. gaf vid handen. (Forts.)