Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1853, sida 2

sade gresven, i det han rätade ut sin hopkrumpna gestalt. — Jag skulle ha velat lefva i de tiderna! ... Nu, en adelsman, en godsegare har knappast rättighet att ge en af sina bönder en örfil, utan att denne drar honom inför rätta. Och sådant kallar man stigande upplysning. Grefven ryckte på axlarna. — Det kan numera inte ändras, — sade grefvinnan med resignation. — Men hvad man kan göra, det är att straffa dem man rår med. — Hvem rår jag med? sade grefven, åter försjunkande i slapphet. — Rår du inte åtminstone med din närmaste tjenare, Frick? — Men ... — Jag vet det ... du är i beroende af honom. — I beroende! jag? Det skall jag väl visa, — och grefven gjorde åter ett försök att visa sig manhastig. — Men ingen öfverilning, min vän! de hemliga bestraffningarne äro de bästa. Jag är säker, att du dervid ej skall behöfva sakna villigt biträde. — Du har mer än rätt. Jag tror det skulle göra den personen ganska godt att se, att man inte krusar för honom. Jag vill imellertid besinna mig på saken tills i morgon. God natt, min vän, sof väl! jag hoppas du inte skall finna mig svag. När Louis efter soupern följde grefven in i dennes rum, för att hjelpa honom att kläda af sig, sade grefven med låtsad likgiltighet: — Jag har observerat, att der brinner ljus der nere hos faktorn om nätterna. Är der någon sjuk? — Nej, nådig grefve! — Förmodligen läser man, sedan man lagt sig... jag tycker inte om det der, för det är så lätt att somna ifrån ljuset; ... inte vill jag precist förbjuda dem