Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1853, sida 1

omgisna af annat än skurkar; . . . men jag skall visa dem, jag ... Han ringde häftigt. Den gamle taffeltäckaren Louis syntes. — Länsmannen skall genast efterskickas, genast! — Skall ske! — Men, min vän, ett ögonblick! Har du då tillräckligt förtroende till den der länsmannen, för att genast vilja för honom yppa en så vigtig sak? — Hvad menar du? — Jag menar . .. tror du inte möjligen, att den menniskan kan vara i komplott med några andra ... några, som vilja dra parti af vår lättrogenhet; . . Jag har på senare tider börjat misstänka någonting sådant... — Jag misstor alla, sade grefven efter en paus. — Men må vara! jag vill för ett ögonblick antaga, att du denna gång gissar rätt . . . ett litet uppskos kan inte skada ... Och han ringde åter. Den gamle trotjenaren, som redan var nere i förstugan, hade hört den häftiga ringningen och kom åter upp. 4 — Det brådskar inte med länsmannens esterskickande, — sade grefven med lika ifver. — Äfvenledes förbjuder jag dig att för någon säga, att det varit i fråga. — Jag hör, nådig grefve! — Om jag märker att du sagt ett ord ... Så ... du förstår! Betjenten bugade sig. — Du kan gå! Louis gick. . on — Det der gamla gråskägget är ändå den ende jag något kan lita på, — sade grefven, sedan betjenten aflägsnat sig. . — Åtminstone skulle jag tro, att han är trogen, — svarade grefvinnan. — Den, som tjenat i ett och samma hus i semti år, så ...