Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1853, sida 1

mas. I tidens längd kan det öfvergå till en sideikommissarie, som vet att värdera skatten, och kanske förökar den — emellertid har ingen skada skett. På samma vis är det med ett gods t. ex. Låt detta stolta Ragnarsborg, som genom någon af nuvarande innehafvares förfäder blifvit samladt, och nu företer en så imposant possession, äter skingras, och af denna poetiska skapelse — jag tillåter mig att nyttja det ordet — skall efter ett antal år icke finnas ett spår. — Men om nu grefven hade flere barn, vore det icke en orättvisa emot de andra ... — Jag vet hvad häradshöfdingen vill säga. Men jag tror att det är bättre att en eger nägot, för att kunna hjelpa de andra, än att allihop äro tiggare. — Det är väl inte sagdt. Dessutom kan det ju hända, att just sjelfva fideikommissarien är den som minst fÖFSlåF att sköta egendomen. — Det kan väl hända, men så kan väl någon fideikommissarie efter honom göra det. Stamgodset år emellertid i behåll, och derigenom familjens bestånd, till viss grad åtminstone, tryggadt. Och en stor fördel med dessa fideikommisser är, att deras innehafvare så godt som tvingas att sköta dem väl. Det är ett missbruk att fideikommisser någonsin få intecknas. Hoppet om en sådan tillåtelse ger näring åt lättsinnet; nej, fideikommissarien måste förlita sig på sina egna krafter, sina insigter, sin egen och sina underordnades duglighet, så vida han skall slå sig ut med egendomen. Dessutom äro sådane inteckningar en orättvisa emot efterkommande. Låt A., sadren, inteckna sitt fideikommiss, och låt B., sonen, sedan taga emot detsamma; sadren har varit slösagtig, vårdslos, sonen är en dugtig landtbrukare — kan icke da sonen med full rätt säga: hade jag emottagit egendomen utan skuld, så hade det varit mig lätt att sköta den och förkofra mig, nu kan jag det icke.