Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1853, sida 1

— — — — ——— —— HH — — — Men mången gång är det nödvändigt, just för. egendomens upparbetande — odlingars verkställande och dylikt. — Odlingsföretagen, herr häradshöfding, de stora nemligen, hafva oftast sin grund i lättsinnighet. Man vill skära guld med tälgknifvar, det bär sig aldrig bra här i verlden. Brådrik och snarsattig är ett gammalt ordspråk. Har man särskildt kapitaler att lägga ner, må så vara, men de odlingar som ske genom län, bära en dryg ränta. — Riksdagsman tycks inte vara någon vän af odlingar. . — Jo, det är jag, och om häradshöfdingen vill helsa på mig, på min gård Skattelunda, skall häradshöfdingen få se ganska betydliga odlingar gjorda under min tid. Men hur har jag gått tillväga? Jo, med det jag haft öfver för hvarje år — en väl skött egendom, som ej är alltför liten eller för drygt beskattad, måste alltid ge någonting öfver — har jag bestridt kostnaderna för det kommande årets odlingsföretag. Så odlar ett bra hemman sig sjelft, utan att behöfva fremmande hjelp. — Jag må tillstå, att jag icke är rätt hemma i landtbruket för att kunna fatta det der. — Men det skulle icke skada om häradshöfdingen vore det, för tänker bäradsböfdingen bli domhafvaude på landet, så kommer det till pass, för det är samma förhållande med boställen som med egande hemman. — Domare på landet! nej jag tackar ödmjukast! Efter den lexa jag fått i dag, lär jag väl akta mig derför! — Säg inte det. Bönderna äro ej farliga att ha att göra med, blott man handterar dem rätt. Och ... får jag tala upprigtigt med häradshöfdingen? frågade något misstroget riksdagsmannen, i — Upprigtighet är hvad jag mest sätter värde på af allt, svarade den unge domaren, icke alldeles så upprigtigt.