Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1853, sida 2

bedrägligen här utspridas, så vilja vi blott er inra, att tidningarne i allmänhet innehållit mers afskräckande än lockande brefiafs. å utvandrin garne. Men allmogen rättar sig ej derefter, ty de erhålla på enskilt väg underrättelser, til hvilka de sätta mera lit. De fleste utvandrare företaga färden på grund af de bref de erhålli ifrån sina anhöriga, som pröfvat det frem: mande landets förhållanden, och om hvilka man ej gerna kan förmoda, att de skulle med falska uppgifter locka sina närmaste i nöd och bekymmer. Utvandringarne skola på detta sätt ovillkorligen framgå och oupphörligt tilltaga, anda till dess genomgripande förbattringar göras till betryggande af arbetarens stallning har hemma. Man vill ännu föga höra på detta öra, och säger i sin tanklösa sjelfbelåtenhet, sedan man mättat sig af alla de njutningar rikedomen kan bereda, att blott arbetaren kunde spara och upphöra att supa, skulle han äga allt fullt opp. Detta må till en viss grad vara sannt, men lika sannt är det ock, att ett sinne, som utvecklats under elände, i saknad af alla ädlare njutningar, utan tro och utan hopp, måste ofta falla ett offer för djuriska böjelser och söka de njutningar, som dermed öfverensstämma. Derföre är ock bildningens och förmögenhetens pligt, att meddela af sina håfvor till de fattiga, okunniga brödernes upplysning och förbättring af deras ekonomiska ställning, så mycket större. Men man vill ej veta af något sådant; man betraktar hvarje tal derom såsom uppviglingsförsök, kallar det Socialism etc., och följden blir, att de stolta herrarne slutligen få dominera öfver öfvergifna, obefolkade gods. Derhän har det gått i Irland, likasom i flera delar af Tyskland — derhän kommer det ock att gå hos oss. Då skall man börja klaga, måhända ångra sig, men helt säkert hvälfva en svår skuld på det nu lefvande, rådande slägtet — men då är det förzent!