Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1853, sida 2

öfverenskommelse lades länsmannen upp på knät af en stark bonddräng, i en temmeligen förödmjukande ställning, och undfick af ett par öfrigblifna hasselkäppar efter behörig takt, som räknades af en gammal korporal, sina fem och tjugu. Derefter släpptes han, och hans ömkliga åtbörder voro ej egnade att förminska det komiska i den förelupua scenen. — Se så, nu är grefvens tur! skreks allmänt, och man kan väl tänka att grefven, som afhört bastonaden, och nu hörde dessa rop, ej var för väl till mods. Han höll på att hoppa ut genom fönstret, men äfven der nere var fullt med bönder, så att om han också lyckades att ej bryta halsen af sig, så var fördelen i allt fall mer än tvetydig. Här var således intet annat än att afvakta utgången. Grefven, som var så stolt annars, stod alldeles handfallen och resignerad. Dörren öppnades och en slags deputation inträdde. I spetsen för den gick såsom ordförande samme bonddräng, som der nere nyss bytt ord med häradshöfdingen. Han bar på armen länsmannens uniformsrock. Med en satirisk ton, som man ofta träffar hos allmogen, sade han, adresserande sig till grefven: — På herr grefvens lyckliga underhafvandes vägnar får jag be herr gresven vara god och ta på den här rocken, såsom en värdig och välförtjent prydnad; äfvenväl får jag underrätta herr grefven, att det är en allmän önskan att herr grefven måtte visa sig för folket. I händelse herr grefven behagar rida hem, så ha vi besörjt om att häst fins der nere. Beklagligen ha vi ej fått tag i någon annan än Guppan, men den hittar så väl vägen till Ragnarsborg nu för tiden, att grefven nog kommer fram. Fär jag bedja herr grefven vara så god! Och han räckte fram rocken. (Forts.)