(lInadndt) Med skal har det klagats öfver det myckna oskick som råder i Mölndal i anseende till det ohejdade lönnkrögeri som derstädes utöfvas. Ordningsvännen kan icke annat än förundra sig öfver att icke vederbörande polismyndighet längesedan låtit de 14 stycken lönnkrögare, som derstädes finnas, under den af en del sjelftagna benämningen handlande, veta hvad lagen kan uträtta der densamma med ringaste nit handhafves. Hvad som väcker den största indignation är, att en byeman, som bland ordningens befordrare och vid alla möten för kommunala angelägenheter anser sig icke vara mors minsta gris och sjelf ordningsman, under ett års tid hållit lönnkrog, hvilken numera bestyrd af dess son urartat till ett rigtigt näste, hvarest orgier och hazardspel ofta beröfvat den i nätet fallne frugten af flera veckors mödor. Den tendens som i senare tider, genom svenska nationens slutliga vaknande ur en djup slummer, visat sig till bränvinshandteringens moiarbetande, plägar isynnerhet göra sig gällande vid alla fabriksorter der mycket arbetsfolk sammandragits inom en mindre rymd; men häruti gör Mölndal det allra bedrösligaste undantag. Och hvems månne skulden vara? Byens innevånare sjelfva eller de som äro satte att bevaka den allmänna ordningen? Insändaren tror att båda hafva ådagalaggt en liknöjdhet, som förr eller senare i moraliskt afseende bringar en hel kommun på bran