Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1853, sida 1

— Det . .. det förstås. Men om jag inte ser galet, så kommer grefven der åkande. — För tusan, herr kommissarie, min bonjour! köommissarien framletade i hast en sådan bland andra klädespersedlar, som lågo på en stol. Häradshöfdingen kastade af sig nattrocken, för att påtaga den, men fann att den var något dammig. — Se här är en borste, — sade han åt länsmannen, — gå ut i förstugan och borsta af den ett par tag, men fort. Ursäkta att jag besvärar. Länsmannen förrättade denna drängtjenst utau att knota högt. . Under tiden körde grefve Gyllenkronas vagn upp på tingsgården. Som den unge domaren kunde förutse, att grefven ämnade sig upp till honom, så sprang han ut i förstugan i skjortärmarna, och ryckte af länsmannen sin rock, som han kastade på sig. Derester gick han trappan utför, för att emottaga sin höga gåst. Grefven, som alldeles icke kände till den unge häradshöfdingen, såsom nyligen kommen ifrån Stockholm, och nu för första gången i landsorten för att försöka sina vingar som domare, tänkte uppträda som magnat, för att på så sätt kunna imponera, men det artiga och förekommande sätt, hvarmed den unge mannen emottog honom, sade honom snart, att det var en verldsman — eller åtminstone ämne till en sådan — han hade för sig, och rättade sig sålunda snart derefter. Han såg att här var mera att uträtta genom förbindlighet än stolthet, och de begge herrarne syntes snart hafva förstått hvarandra. . — Det är en alltför obehaglig anledning som fört mig hit i dag, sade grefven, efter det de vanliga komplimenterna voro absolverade, — jag har mistat lite silfver, som häradshöfdingen vet, och det skulle jag väl inte stort brytt mig om, om inte såttet vore så förbatligt.