Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1853, sida 2

UInsdndt) En ins. i tit. tidning för den 4 Juni synes, genom anförande af ett polisens protokoll af den 23 Maj d. å., och dervid bifogade egna reflexioner, velat framställa mitt handlingssätt, att gå den mig ådömda värjemålseden mot den angifvelse hvarför jag ånyo varit utsatt, uti en tvetydig dager. Annorlunda kan jag nemligen ej förklara insändarens hemställan huruvida de vanliga) föreskrifterna i afseende å värjemålseden här (rörande mig) varit olämpliga. Hade ins., såsom han bordt vara, då min lefnad ej gifver skäl till något annat, varit öfvertygad att jag sanningsenligt aflagdt denna ed, så hade han ju ock insett, att angifvelsen varit falsk och han hade deraf bordt lära huru en oskyldig menniska kan blottställas för hemsökelse af kitsliga polisbetjenter och deras hemliga redskap. — Men då ins. synes ännu betvifla pålitligheten af min aflagda ed, och då han framhållit åtskilliga omständigheter, som skulle kunna väcka sammia tvifvel hos andra, hvilka ej känna mig, finner jag mig för mitt medborgerliga ryktes skull nödgad, att helt kort förklara dessa omständigheter, på hvilka en sådan vigt blifvit lagd. Det är sannt att jag blifvit tre gånger bötfälld för bränvinsminutering under en kanna. Första gången skedde dock detta flera år tilfbaka och de två sednare gångerna har jag pliktat på eget erkännande, utan att något vittnesförhör behöft tvinga mig dertill. Då jag, i likhet med alla andra personer i min ställning, brutit emot lagar, hvilkas beskaffenhet, som jag vill ej nämna vid dess rätta namn, gjort deras tillämpning lika orimlig som förhatlig, så har jag ock genast erkänt angifvelsen derom; men då jag icke brutit mot, utan tvertom noggrannt iakttaget samma lagar, så kunde jag ej längre erkänna angifvelsen. Månne ej snarare detta godvilliga erkännande de första gångerna vittnar derom att mitt bestridande den sista gången varit grundadt, än att, såsom insändaren framställer saken, de föregående pliktfällningarne skulle göra mitt ) Dessa föreskrifter äro ej så anliga, som ins. föreställer sig. Blott i fall personen är icke känd eller illa känd, bruka vanliga domstolar ålägga honom att hos presten undervisas om edens vigt. Red:s anm.