låt oss inte tvista om den saken antika bifall, om också af ej så stort penningvärde. Det har således fallit mig in, att det gamla garnityret, som förvarats inom vär familj genom århundraden, och som sällan eller aldrig kommer ur mammas chatull, här skulle kunna presentera sig med succs, så vidt jag uppfattat de beskrifningar mina vänner gifvit mig. Det vore således min önskan, min bön, att detta garnityr öfversändes till mig med görligaste första ... — Men hvad tänker hon på, utbrast grefven, en pjes som uppskattas till minst 50,000 banko! nej det blir inte af. — Men bästa vän, besinna blott, Gunilla skulle endast genom det kanske kunna göra sig ett namn! — Godt och väl! men tänk om den komme bort, om den blefve borttappad eller stulen? — Sådane skrupler! hur många menniskor resa ej verlden omkring, till Spanien, Italien, der de vid hvarje steg äro omgifna af röfvare, och det är ändå sällan att det händer någonting. — Nå om också inte något sådant skulle inträffa, så vill jag antaga den dasus, att, i ett ögonblick af penningeförlägenhet, garnityret kunde bli förvandladt i penningar, eller pantsatt, utan att kunna igenlösas. — Hur bör man kunna supponera någonting sådant? Gunillas man är ju den mest hushällsagtiga menniska i verlden, och hon, ett fruntimmer ... — Ja, men ett fruntimmer, som har en deciderad böjelse för lyx. Nej jag afstyrker på det högsta. -Du torde dock erinra dig, min vän, sade grefvinnan lite stött, att smycket är milt, att det är genom min familj som det kommit att Ull öra vår. Men e hon nåa Var emelgot sogligare, vi kunna tala der lertid så god och fortsätt! ÅHar