misstroende ser sina välsfärds-angelägenheter lemnade åt statsmakter, hvilka hvarken visa hvarandra förtroende eller veta tillvinna sig folkets; och under det bränvins-lagstiftningen genom sitt oskiljaktiga samband med beskattningen, egentligen beror på en stånds-representation, hvilken hvarken vill eller kan motsvara det svåra kallet att lösa denna högst invecklade fråga. Och hvad de öfriga agitatorer angå, som mera äro i stånd att inse sakens rätta beskaffenhet, så är det förgäfves att de hyckla philanthropi! För dem är det ej nykterheten, ej folkets helsa, ej dess seder, som är hufvudsak; utan som. sagdt är: beskallningen; och de veta nog, att våra fyra stånd alldrig derom kunna blifva ense, på ett sätt, som erbjuder folket rättvisa och nytta. De umgås redan med hoppet, att kunna begagna bränvinet, på gammalt riksdags-manr, till att utbyta väntjenster, på massans bekostnad. Nog kunna de lyckas, att få en förhöjd skatt på folket, men hvarken blifver den nog hg, att minska superiet eller nog lika, för att blisva rättvis. Blott en sann, en folkvald, en i högsta grad folkets förtroende egande nationalrepresentation kan skänka landet en klok och rättvis lagstiftning för en tillverkning, hvars uppfinning man kunde finna sig böjd att tro vara en handling af Guds vrede, om ej rusgifvande ämnen funnos på hela jorden och nyttjades af alla folk. Men fråga dessa bränvinsreformatörer, hvarföre de ej heldre börja med att agitera för representations-reformen! De skola då undskylla sig med, att den kan ej så hastigt — ej så listigt mena de — genomföras; eller kanske öppna de sina hjertan med förklarandet, att en sådan ej behöfves. Det är ock beklagligen för dem sannt, att den reformen icke gåfve en högre beskattning!