— — ————— — — den engelsk-aristokratiska — men — och ett stort men — det är icke tillräckligt att känna sig kallad sör dessa kretsar, man måste äfven der kunna uppträda med full värdighet. Jag skulle verkligen icke vilja sätta min fot öfver en engelsk aristokrats tröskel, om jag ej hade medvetandet, att allas ögon vid min entröe rigtades på mig — att jag var ett föremål för samtalet. Man kan väcka uppmärksamhet genom sin personliyhet, det är sannt, men är denna ej understödd af den yttre glansen, så får man dock blott väcka en uppmärksamhet af andra ordningen, kanske tredje. Konstnärn, litteratören (de engelska cerklarne tolerera äfven sådane, ja till och med söka dem), väcka interet, någon gång sensation genom sin talang, sina egenheter, Sina bizarrerier. — grefvinnan, ma chere maman! grefoinnan mäste göra det genom lyxen. — Det är charmant skrisvet, det maste man medgifva, afbröt sig eresven. — Charmant, aflirmerade grefvinnan. Gresven fortfor: vJag har hört beskrifning på dessa smycken af sabulöst varde, som de engelska damerna bära, då de visa sig i societån, och rodnar för mig sjelf, då jag tänker på detta arma halsband för tiotusen riksdaler, som är nästan det enda jag skulle kunna visa mig med. Man skall veta, att de engelska ladies förmå att uppskatta värdet af de juveler de se hvarandra bära, lika säkert som någon juvelerare — eh bien! mina juveler äro vackra, det har en af mina nya väninnor sagt, men ett medlidsamt småleende på hennes lappar sade mig, att de i en societt skulle göra blott alltför liten effekt. Att min man, eller dåvarande fästman, köpte detta halssmycke åt mig, var också ett fel — han köpte det nytt, som mamma vet, det var således modernt — och moderna prydnader af detta slag bära endast borgarsruarne i England. Deremot vinna de