Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1853, sida 1

— —— — —— —— (——— Ett besök af en hronobetjent på landet badar sällan någonting godt. Det är icke alltid sagdt att det skall röra affärer, men det är ändå vanligen någon obehaglig anledning. Som Röding icke visste af att sterbhuset hade ringaste annan skuld, än nagot obetydligt till Bäckström och Westman och de ännu oliqviderade kyrkoräkningarne, så föll det honom icke in, att länsmannens ankomst kunde stå i sammanhang med en sådan affär. Enkan återigen, som natt och dag icke tänkte på annat än skulden till prosten W., greps hastigt af en aning om rätta anledningen till besöket, men lugnades dock något, när hon såg kommissariens på sitt sätt fryntliga min. Hon visste icke att kommissarien Bofink aldrig var så upprymd, som när han hade uppdrag af denna beskaffenhet att utföra. Utan att vara menniskokannare, upptäckte hon snart, att den tillkommande svärsonen, med hvilken kommissarien åkt tillsammans, ej visste något af saken, ty det var att förutsätta, att han icke alldeles kallt skulle taga en sadan underrättelse. Emellertid var hon synbarligen angelägen att få honom ur vägen, ärendet måtte nu vara hvilket det ville, och det kom derföre väl till pass att en tredje person var tillstädes, som kunde occupera Röding medan hon fick veta hvad det handlade om. — Ack, det var bra du kom, kära Petter, — sade gumman, icke utan en darrning på rösten, — snickarn är just här för att tala med dig om din chiffonier. Har du tid att tala med honom, eller skall han komma igen? — Nej, baddarn! mutter, lät honom mans komma upp på min kammare; jag har nog länge väntat på honom. Och åtföljd af snickarn gick Röding upp till sig. Länsmannen gick in med komministerenkan i det dagliga rummet, der Clara besann sig, på hvilken han