Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1853, sida 1

utkik på lilla fästmön, sein! ja ja, det kan aldrig skada — det vet ingen hvart bössan slänger ... kommissarien sänkte rösten, blinkade med ögonen och sade sörtroligt: det är en liten yrhätta, brors sastmö, tror jag? knäfveln till former . . . det kan bli någonting fint .. . J3Jag skulle ödmjukast tro det blir ett vackert par, sade magistern sjelfförnöjd, i det han strök sig om hakan. Flickan är vacker och pengar hon har. Länsmannen gjorde härvid en grimace så förfärlig, att sjelfva kaxen Röding skulle blifvit rädd, om han i detta ögonblick kommit att se Bofinks ansigte. Återställande dragen i deras förra skick, sade Bofink: — Flickan är en satunge att vara vacker, det kan inte hin håle sjelf neka. Och pigga ögon sein! jag mins jag på julkalaset på Lindkullen i julas . . . bror skall inte bli svartsjuk . . . men när jag såg på henne or 827 vet att jag kan sätta ögonen i folk . . . — Så? — Så slog hon ned ögonen så blygsamt. Aha, är du hemma der, tänkte jag . . . ser bror, fast man inte är pojke mera, så rår man inte för att man slår an på det täcka könet ... — Alldeles som jag, insoll Röding med en viss liflighet, isynnerhet unga oskyldiga slickor. jag behöfver inte mer än se på dem, förrän de slå ner ögonen, alldeles som bror sa . . . och tar jag dem i hand, så darra de . . . det är goda tecken . .. . — Säg inte mej det der, det förstår jag i grund. Ah, bondjäntorna känna kommissarien Bofink ganska väl . . . och hvad som inte hjelper med lock, så hjelper det med pock . . . man är väl inte kronolänsman för ros skull heller ... utmätningsutslagen ha sin respekt med sig, det gäller mer än pengar . . . och sätta de till lipen, då är det just som allra roligast. Forts.) I j I j