Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1853, sida 1

kan Reiniusen ha tre eller fyra. Fricken, som förstår sig på grefven, har nog märktket, han, och han var inte sen att låta grefven förstå, att den förläste informatorn stulit faderskärleken från fadren, hvilket har gjort, att man beslutat göra slag i saken. — På hvad sätt? — På det simplaste sätt. Man bara förhåller brefven, så att de som skickas af Reinius inte komma af, och de som komma till honom inte komma fram. Emellertid har gresven i ett bref till sin son i förbigående underrättat honom att Reinius ligger sjuk. — Det är inte så dumt. Men hvad angår mig sådane familjeaffärer ? — Kan väl vara att det inte angår någon på det stora hela, men det kan ändå aldrig skada att ha ressel på dem, och vore jag i brors ställe, så . . . — Så? upprepade Röding nyfiket. — Någon som har ordning på böckerna måste grefven ha ... de ha kostat honom vackra summor det lofvar jag . . . och vore jag läskarl, som bror är, och hade tid, så skulle det väl vara mitt fel om sysslan skulle stå länge obesatt. — Bror menar således att jag borde söka mig till att bli bibliothekarie på Ragnarsborg, efter Reinius? — Visst håken menar jag det. Det är ändå en strömming. Det kan ju skötas så ledigt med det här, och hvad bror inte hinner med sjelf, kan nog hans tillkommande fru uträtta, för hon skall vara så lärd som trotts sjelfve biskopen, efter hvad jag sport. — Ja ja, när jag tänker på saken, så kan det der inte bli så rasande. Men se då får man axa upp i tid och ställa sig väl hos nådig grefven. — Grefven! Säg hellre Fricken; det är ändå på honom det beror. — Kors om jag bara kände den karlen — den herrn skulle jag säga.