Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1853, sida 1

någon, ger jag ej min hand. Men i ögonblicket inseende, att denna pathos var misslyckad, och i djupet erkännande, att Linnsas anmärkning i sjelfva verket ej saknade all grund, frambröto ur hennes ögon ett par tårar, som lika väl kunde vara framkallade af ånger som förtrytelse. Ä Med cen viss tragi-komisk ton sade Linnsa: — Om jag inte hade så svårt att falla på knä, så skulle jag göra det, och be dig om förlåtelse. — Min stackars Linnsa! sade Clara hastigt, först nu erinrande sig sin väninnas kroppslyte, det är jag som faller på knä för dig — det är ju billigt, jag har ju bigtat mig för dig ... förlåt mig! Och hon föll verkligen på knä för Linnsa. Linnsa strök hennes vackra lockar från pannan, och kysste henne derpå. Stå upp, mitt skriftebarn, sade hon, låt oss fortsätta bigten, men med lugn. Clara återtog sin plats bredvid Linnsa. — Ser du, sade Clara med nedslagna ögon, nu har du redan blifvit öfvertygad om ett fel hos mig — det är min häftighet. — Ja, ser du det! det är så roligt att upptäcka små fel hos sina vänner. Man tycker då att man blir liksom lite stor på sig sjelf. Men allvarsamt! låt oss i alla fall inte räkna så noga med hvarandra. Du fann mig visst mycket retsam, mycket förarglig, kan jag tro? — Jag nekar inte det. — Och jag fann dig häftig. Det kommer sig derutaf, att du är liflig, jag trög. Det är intet fel att vara lislig, men att vara trög ... — Är heller inte något fel. Men hur kan du säga att du är trög? Jag tror inte att du är det af naturen. — Jag har blifvit det. Nå det är detsamma med mig, för en sådan stackars varelse som jag kan vara