Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1853, sida 1

Komministerns Dotter. Svenskt original. (Forts. sr. N:o 124.) — Ja ja, återtog Linnsa, och bannade med fingret, jag är rädd, jag, att dina konstnärsåsigter skulle bli helt annorlunda, om ... — Jag ber dig, inföll Clara, förskona mig. Emellertid ber jag få fästa din uppmärksamhet på, att ett husligt lif kan vara sådant, att det icke utestänger konstnärslifvet. — Du menar, fortfor Linna i samma sarkastiska ton, att en grefvinna behöfver icke vara huslig. Clara befann sig synbarligen i trångmål. — Jag visste väl, återtog Linnga, som för ingen del syntes vilja öfvergifva sin satiriska ton, jag visste väl att jag skulle röra vid någon öm strång. Claras lynne var mycket lättretligt, när man mot henne rigtade satirens uddar. Hon kände sig förolämpad. . — Jag menar, sade hon med någon bitterhet i tonen, att en konstnårinna alldeles inte behöfver vara komministerfru. — — Och vara gift med en som heter Röding, och har Petter till förnamn, fortfor allt Linnga gäckande. — Jag kunde låta bli att svara, sade Clara, nära att bli utom sig. Men det skulle kanske vara fegt. Hyad du vill säga mig, är, att jag är högfärdig. — Någonting ditåt, framsmög Linnga, som dock nu tyckte sig hafva gått nog långt. Hon räckte derföre handen försonande åt Clara. — Nej, sade denna stolt, den som med afsigt sårar