Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1853, sida 1

hur som heldst, och det gör hvarken från eller till. Jag blir väl trögare . . . kanske inte så långt till, — sade Linnga med resignation. Clara förstod henne, och föll henne om halsen. — Aterigen de sorgliga tankarna, sade hon. Men vet du, inföll hon lifligt, i det hon torkade en tår ur ögat, det faller mig någontingin. När jag blir gift, så skall du flytta till mig. Ack, Linnca! tror du du får det? Ja, ja, jag skall inte släppa din mor, inte din far förrän de bevilja mig det. Du skall hjelpa mig här! vi skola ha dufvor — ja mycket dufvor ... Linna log. — Du tänker först på dufvor, — sade hon; — jag tycker du i främsta rummet borde tänka på höns och gäss och ankor . ... — Åck ja, det är sannt, — rättade sig Clara, litet förlägen. — Höns och ankor och gäss! vet du, det är rätt trefligt att se de der små kycklingarna som hoppa upp efter väggarna efter flugor . . . och de små ankungarna, som plaska så beschäftigt i bäcken . .. visst skall vi ha höns och ankor . . . och gäss med ser — Och oxar och kor, och svin ... — Hvad var det du sa? sv... fy! — Men det är dock alldeles nödvändigt i ett hushåll . . . och når man inte år grefvinna . . . Så... får man hålla till godo att se till dem sjelf ibland. — Förarga mig du, det går inte. Men tror du inte att gamla Stina kan sköta det der ensam? — Det kan väl vara möjligt. Men ser du inte hur din mamma gör? hon går ju med sjelf vid högtidligare tillfällen och ser till att det grymtande herrskapet får sin vederbörliga förplägning. Och du skall ju bli mamma nu, vet jag. Din gubbe skulle också kanske inte se gerna, om du droge dig undan sådane bestyr. — Min gubbe! . . . Att jag inte kan vänja mig vid den der terminologien! Du tror således att min gubbe