Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1853, sida 2

nebära all han lör sina enskilta handlingar står utom lagen. Sjelfve den absolute Carl XI infann sig personligen inför domstol att svara i en ägotvistfråga emot en bonde, som ock infunnit sig personligen. Den rättrådige domaren dömde saken till bondens förmån och erhöll derför stora belöningar, under det konungen förbjöd sin advokat, som försvarat en orättfärdig sak, att vidare befatta sig med detta yrke. Historien visar flera exempel på konungar, som så låtit sig straffa för enskilta förseelser, ehuru detta blilvit betraktadt mera såsom en sjelfvillig storartad handling å deras sida än såsom en ovillkorlig skyldighet. Men att ansvara för en förbrytelse bör ej vara öfverlåtet åt någon förbrytares goda vilja. Skulle det hända — hvilket historien visat ej vara omöjligt — att en kunglig person stör den allmänna ordningen, skadar någon medborgare till lif, frihet eller egendom, o. s. v., så måste han ovillkorligen derför inför lag ansvara. — Icke heller se vi något hinder för konungen att förklara sig jäfvig uti mål, som komma till hans handläggning, i hvilka han sjelf är part. Så snart man rätt iakttager denna skillnad emellan en konungs eller thronberättigad kunglig persons offentliga kall och egenskap och deras enskilta förhållanden och förbindelser, tro vi, i likhet med A. B., att rättigheter för dessa upphöjda personer att besitta vare sig fast eller lös egendom icke kan eller bör dem rimligen bestridas. — Nerikes Allehanda innehåller några betraktelser i afseende å den pågående agitationen mot bränvinet, deri ganska rigtigt framhållas några omständigheter, hvilka man under bränvins-ifrandet synes vilja lemna alldeles för mycket å sido. Månne icke, frågar N. A., också prof. Huss måste medge, att om än bränvinet orsakar mycket ondt i vårt land och, bland annat, knyter kroppen i dess växt, äfven verkningarne af brist på god och stärkande föda hos arbetsklassen och af öfverflöd på vällesnad hos de bättre lottade äro de samma som af bränvinet, åtminstone med afseende på kroppsväxten och kroppsstyrkan? Och hvaraf kommer då den der bristen på födoämnen hos arbetaren? Onekligen af en mer eller mindre tryckande fattigdom, hvartill tvisvelsutan bränvinet ofta är en närmare eller fjermare anledning, men hvartill äfven mycket bidrager den tunga och tryckande skattebördan till fyllande ej blott af statens verkliga behof, utan äfven af mycket annat, som kanske utan skada kunde umbäras. Men, fortfar N. A. sastän vi således icke i allo underskrisve hvarje anklagelse, som göres emot bränvinet eller emot den allmoge, som någon gång brukar det och tilläfventyrs vid ett eller annat tillfälle mindre måttligt, — fastän vi icke heller anse oss böra obetingadt underskrifva hvarje, äfven den högst tilltagna, beräkning af den nationalförlust, som bränvinets allmänna kruk åstadkommer — så äro vi dock tillräckligt öfvertygade, att mycket elände, som nu hör till ordnirgen för dagen, skulle försvinna med den, ej utan skäl, illa anskrisna spritdrycken. Åfven vi önske således af hjertat, att dess dagar inom vårt lands gränser måtte vara räknade, att åtminstone dess rol såsom allherrskande makt måtte med det första vara utspeld. Vi dölje dock icke vår önskan, att den lede fiendens fördrifvande heldre vore ett verk af en hos hvarje svensk inneboende religiöst andelig kraft och beslutsamhet, än en följd af förbud från de maktegande, hvarigenom menniskor, fullvuxna menniskor, nedsättas till likhet med oförståndiga barn, som man måste akta för elden — med våld, om ej annat hjelper. lill Svenska prestsallskapets möte, som är bestämdt att öppnas i Stockholm den 14 dennes, har bestyrelsen säsom ösverlaggningsämnen uppställt 36 frågor, hvilka alla äro af den vigt, att nästan hvarje fråga fordrade sin särskilta afhandling. Om det ock varit nyttigt att allmänheten och särskilt kyrkans presterliga medlemmar på detta sätt fått erfara huru mycket det under närvarande förhållanden är att öfverlägga om inom kyrkan och huru många och genomgripande reformer der äro af nöden — nästan hvarje fråga innebär nemligen en reform — så synes det oss dock, som hade det varit mera vålbetänkt om bestyrelsen inskränkt frågornas antal åtminstone till en tredjedel, så att något ämne hade kunnat blifva ordentligt genomfördt. Emellertid skall det bli af stort intresse att erfara huru de vigtiga frågorna komma att af de andlige männen behandlas, antingen dessa skola, ödmjukt såsom deras lära och kall egnar, erkänna tillvaron af af brister inom sig sjelfva och den kyrkliga organisationen och förvaltningen, eller, i likhet med respektive kyrkoherdar inom Stockholm, uti deras nyligen afgifna utlåtande rörande en förbättrad själavård inom hufvudstaden, förklara, att presterskapet, d. v. s. herrarne sjelfva, hafva ingen skuld, ty de göra allt hvad i menniskomakt står, men tidens otro och onda tidningar etc. äro de som vållat allt ondt. Vi 22 1 mn msk LAKE PR oo OM — 4 4