Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1853, sida 1

3ZUm n i ((sssssZs.— skaldekonsten led ej derigenom något afbråck; snarare kan jag säga att denna kärlek just helgades genom förutseendet att konstens mäl icke kunde vinnas utan lidanden. Och ju mer jag tänkte derpå, ju mera fann jag att konstens bana måste ha flera törnen än rosor. Säg mig nu upprigtigt, Linnca! om man oaktadt detta vissa förutseende har mod att beträda den, om man väljer den smala vägen framför den breda, kan man då anses handla af egenkärlek, af fåfänga, kan.man, med ett ord, då anses handla emot försynens afsigter? — Jag måste medge dig ha rätt. Jag måste hos dig respektera denna stelta undergifvenhet, hvarmed du ämnar beträda den ovissa banan ... — Oviss! nej, det är den ej. Du talade om stolt undergifvenhet — uttrycket är rigtigt. Vore icke konstnärn stolt, visste han icke med sig sjelf att hans bemödanden slutligen skulle bli erkända, att han skulle segra, så kunde han icke vara så undergifven som erfordras, för att tåligt sordraga allt det som gör honom segren svär. — Jag hafver kämpat en god kamp och vunnit segrens krona, bör han kunna säga åt sig sjelf vid slutet af sin bana. Icke är det sagdt att man, innan man dör — såsom vi vanligen uppfatta detta ord — vinner verldens erkännande, som är detsamma som kronan, dock kan man väl förusätta, att om ock detta icke sker, verlden ändock under den långa vandringen kastar åt vandraren en skärf af bifall, hvarmed han må kunna uppehålla sitt konstnärslif — detta lif som skulle slockna, om man tänkte sig uteblifvandet af all uppmuntran. Verlden visar konstnärn i allmänhet en bister uppsyn, men blott ett svagt leende då och då skänker honom nya krafter, ger honom styrka att uthärda i den stränge husbondens tjenst. — Du menar således att konstnären tjenar verlden? — Det menar jag. Han på en gång tjenar och be