Clara gjorde likväl ingen rörelse för att gå ester bottsorerna. Hon satt stilla i soffan, med händerna sammanknäppta i knäet, och hufvudet sänkt emot bröstet. — Sosver hon? — sade Röding efter ett ögonblick, i det han något omildt ruskade henne vid skuldran. Clara spratt till. Som hon icke fäst ringaste uppmärksamhet vid prestens pladder, så visste hon ej hvad det handlade om. — Skall jag kanske gå efter bottforerna sjelf? — återtog Röding, i det han fattade det enda ljus, som ännu brann i rummet. — Kära mitt barn, — sade modren, — Petter vill att du skall gå efter salig pappas bottforer, för han vill se om han kan begagna dem på resan till Linköping i morgon. Clara reste sig mekaniskt, och begaf sig till handkammaren för att hemta det reqvirerade. Imellertid föreföll imellan svärmor och måg följande samtal. — Vet mutter, jag tror Clara är obstinat. Det duger inte. — Åh nej, men kanske tycker hon inte om, att du skickar henne ärender så der. — Ärender! än sen då? hon vet bättre hvar bottforerna finnas än jag, och dessutom är jag utschasad och trött, men hon har hvilat upp sig heia dagen. Nå nå, det ger sig välan. Men oss imellan sagdt, tror inte mutter att Clara är smått ensaldig ? jo men är hon så; men så gär det an jag har hufvud för oss begge två. — Nå dum kan man väl inte presist säga att hon är; men Gud vet hur det ar fått mena — hon blef .u alldeles förkollrad af den här unga grefven, vet ag.