Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1853, sida 1

och ansåg sig hafva gjort underverk nog, när han en dag kunde få fram Petter till prest. Namnet Röding hade den humoristiske biskopen, läroverkets ephorus, gifvit honom, emedan han var så ovanligt rödkindad, och som naturligtvis biskopens vilja var för honom lag, så antog han detta namn för framtiden. Redan under sina skolår hade Röding gifvit prof på att han egde hvad man kallar södgeni. At rusthållaren, sin mäcenas, rikeligen försedd med kost och matsäck, kanske mera rundligt än månget herrskapsbarn — ty rusthållaren ville visa att han ingalunda var den sämste, — var Petter stundom i tillfälle att dela med sig åt sina hungriga kamrater, emot kontant betalning välförståendes eller i utbyte mot klädespersedlar, små pretiosa o. d., hvarigenom han sattes i tillfälle att under gymnasitiden drifva en liten diskontrörelse, också med sina kamrater. Från allra första början ämnad för skräddareyrket, hade han förvärfvat någon färdighet uti att lappa och laga, hyilket kom honom till pass i skolan, ty mer än en sexstyfversslant kunde han på sina lediga stunder förtjena med att åt kamraterna sömma ihop under lekarne illa medsarna klädespersedlar. Denna särdighet hade förvärsvat honom binamnet Skräddaren, hvilket han fick behålla icke allenast i skolan, utan till och med fick han nägon gång höra det af de äldre kamraterna såsom student i Lund. Detta kunde likväl icke egentligen kallas för något öknamn, hvarför magistern ej drog i betänkande att ge prosten Högstedt förtroende af denna omständighet. pet är märkvärdigt, sade prosten gravitetiskt, efter det denna berättelse var fulländad, hvad en ung man genom flit och omtanka kan komma sig fram i verlden, samt genom ett noggrannt uppfyllande af sina pligter tillvinna sig förmäns aktning och tillgifvenhet. Magistern bugade sig djupt der han satt, och sade å