Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1853, sida 1

sin sida att hvar och en borde skatta sig lycklig att få en så utmärkt man som herr prosten Högstedt till förman. Det bästa förstånd uppstod sålunda mellan de begge prestmännerne, och som brickan med punschglasen gick flitigt omkring, och naturligtvis i främsta rummet prosten blef serverad, så var det icke underligt om händelsen fogade så, att hans och magisterns glas en gång kommo att stöta tillsammans, hvaraf blef ett sarbror och pror. Ändtligen var det tid att bryta upp, man troppade af, efter att hvar och en ha fått en gastkringla, och emot kl. 7 var äter allt stilla i huset. i När magister Röding, efter att till afsked hafva tryckt samtlige gästernas händer, begaf sig upp till fruntimren, befann han sig i ett mycket upprymdt tillstånd. För att vara rigtigt kavaljer tog han med sig en slank punsch, som fanns qvar i en butelj, menande tro på att mutter och stumpan väl kunde tåla vid en liten muntration, efter att ha haft så tråkigt hela qvällen. Förslaget vann imellertid föga anklang. Modren, som var otålig att komma i sina sysslor igen, hade redan utbytt sorgförklädet emot ett vanligt randigt, samt smäck och gravor emot ett hufvudkläde, sålunda färdig att gå ner i köket för att hjelpa Stina och madam Boqvist att ta vara på smulorna som voro öfyer, och Clara befann sig ännu alltför mycket tråkig för maeistern. Åå nå, sade han brummande, när han åter slog till korken till buteljen, jag trodde jag skulle göra väl, jag; men det är inte ondt uti att ha dropparna i behåll, de kunna väl komma till pass en annan gång. Se här! mutter kan just vara beskedlig och ta med sig buteljen ner — ursägta, mutter! — men cftersom ändå mutter går ner, så — men hvad var det jag skulle säga? jo, prosten, skall mutter veta, han och jag blefvo som lif och själ — knäfyeln till karl