Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1853, sida 1

huset, der han numera betraktade sig som herre. Med hvarje dag stadgade sig alltmera hans välde. Stina och Nils måste sta på tå för honom, svärmor, som i honom såg sitt enda stöd, förekom honom i hans minsta önskningar, och till och med sjelfva fästmön lät han då och då passa upp sig, så att det ibland hette: kära lilla stumpan, var snäll och spring upp efter min snusdosa, som jag glömde der uppe, eller var så söt och ta in min pels så han får värma upp sig lite till jag ska ut, m. m. d. Clara efterkom villigt dessa fromma befallningar, och skulle gerna underkastat sig de lägsta sysslor, blott på det vilkor att hon slapp hans ömhetsbetygelser. Men begrafningsdagen nalkades och med den slutet på hennes anståndstid. Sedan skulle hon vara helt och hållet fästmö, och det var väl nödvändigt att vänja sig dervid, för att en gang kunna vänja sig vid att vara hustru. . . För besrafningen gjordes vida större tillrustningar, än som voro öfverensstämmande med den aflidnes önskningar eller bsets egentliga ställning. Komminlstern hade förordnat att den skulle bli högst enkel, men hans esterlefvande enka ville nödvändigt att han skulle komma hederligt i jorden, och det hederliga bestod naturligtvis att besörja, att dels brocessionen blefve så talrik som möjligt, och dels att de bjudna gästerna fingo en välplägning så rundelig, att någon anmärkning från deras sida i detta afseende ej kunde komma i fråga. Äfven den tillkommande mågen hade sina skäl att ge en egen tolkning åt enkelheten. Forts.)