Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1853, sida 1

för att beklaga sorgen — detta oaktadt det uttrychligen var tillkännagifvet att sorgens beklagande ökar saknaden. Men hvad gumman Bäck beträffar, så torde man kunna förutsätta, att hon med missnöje sett, om dessa ceremonivisiter blifvit underlåtne — med Clara åter var ett annat förhållande. Hon pinades till den grad af dessa fadda uppmärksamhetsbetygelser, att hon blef verkligt sjuk, och kunde derigenom ha en anledning att undandraga sig dem. Men då återigen mötte henne en tortur, som kanske var ännu mera smärtsam. Röding var numera hennes trolofvade, och det kunde icke gerna nekas honom att besöka Clara i hennes enskilda rum. Han begagnade också hvarje tillfälle dertill, troende sig göra henne en tjenst dermed, ty tiden, menade han, skulle annars bi henne för lång. Det var hans rättighet att smeka henne, när han slog sin arm om hennes lif, ryste hon, när han begärde lilla pussen nästan förlorade hon sansen af förskräckelse, men att vägra var henne ej tillatet. Så mycket utverkade hon likväl åt sig genom modren, att fästmannen förmåddes att inställa sina karesser, åtminstone så länge fadren stod ofvan jord, och ehuru modren ej kunde för sig förklara hur man kunde vara så fjäder emot den som ändå en gång skulle bli ens man, så lade hon sig ut för Clara, så att hon fick några dagars anstånd med ömhetsbetygelserna. Magistern beklagade sig för sin blisvande svärMor öfver att hans fästmö hade capricer, och föresatte sig i hemlighet att ta af henne dem när han fick Linträda i alla sina rättigheter — som fästmo hade Clara anspråk på öfverseende, som hustru blesve det naturligtvis helt annat. Imellertid hade magister Röding sysselsättning nog för att icke egentligen behöfva sakna kurtisen, som han ännu älskade att kalla det; denna bestod hufvudsakligast uti att förskottsvis uppgöra ett inventarium öfver hvad som fanns i