Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1853, sida 1

läppar den spänstighet, som behöfdes för att framföra de ord hans tankar dikterade, började komministern med en röst, som det behöfdes hela tystnaden i rummet för att kunna höra: — Jag talar nu icke mycket mera med dig. Mitt slut nalkas: hvem skulle vara nöjd att do, om icke jag? men ... fastän lifvet för mig förlorat sin sötma och döden sin förskräckelse ... fastän jag för min del önskar att få skiljas hädan, kan jag det icke med det lugn jag borde . . . mina räkenskaper med himlen äro afslutade, men, ty värr! icke med jorden. Efter en paus fortfor han: — Du såg i dag din mor i ett upprördt tillstånd. I detta ögonblick bör jag icke dölja för dig, att var ekonomiska ställning icke är den bästa, ja att den ger anledning till de allvarligaste bekymmer. Vårt lif har i detta hänseende hittills förflutit sorgfritt och lugnt, men detta lugn har blott varit skenbart. En gammal skuld, som jag har till en af mina vänner, och om hvars återbetalande jag just i dag fick påminnelse genom det bref du såg i dag i din mors hand, skulle, äfven om jag fått lefva, gjort det nödvändigt för oss att föryttra det lilla vi ha . . . då hade likväl bekymren kunnat mildras genom omtanka från min sida . nu, då jag går bort, skall det inträffa, hvad som så ofta inträffat med sterbhus inom vårt stånd ... att de efterlemnade få afträda de knappa tillgångarna till skuldens betäckande. Din mor, fruktar jag, skall ha svårt att sinna sig i denna nya ställning . och du, mitt barn! hittills har du icke behöft sakna nägonting åtminstone af det nödvändigaste ... Clara tycktes vilja yttra någonting, i det hon hastigt tryckte gubbens hand. Han fortfor: — Jag vet hvad du vill säga. Du vill arbeta, menar du, både för dig och din mor . . . men vet du ock hvad det vill säga: att arbeta? eller tror du, att