Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1853, sida 2

förvaltning, enligt regeringsformens 72 , bero af R. St. allena, så finnes egentligen icke något lagligt hinder för en öfverdrifven, till våda för myntbestämningen ledande sedelutgifning genom utsträckning af bankens utlåningar. Till större säkerhet i detta hänseende skulle det lända, om den förändring i sist åberopade s tillvägabragtes, att konungens gillande erfordrades för R. St:s beslut om banken i de delar, som på myntbestämningen hafva inflytande? All anledning är emedlertid till den förhoppning att en allmännare kännedom af rikets och bankens sannskyldiga fördel, i forening med offentligheten af bankens förvaltning och besluten derom, skall motverka alla förslag till en vådlig sedelutgifning i låneväg, och banken står på säker grund, så länge R. 8t. icke frånträda deras under sednare tiden antagna regel: ratt begränsa såväl lånrörelsens särskilda grenar, som sedelutgisningen utöfver det emot metalliska kassan svarande belopp, hvilket icke är detsamma, som att begränsa rörelsekapitalet; samt att icke i förväg förordna om användande af bankens årliga vinst, deraf omkostnader och förluster alltid skola i första rummet utgå. Det skulle då ej vara tillräckligt lagligt hinder för en öfverdrifven sedelutgifning, att lag ålägger riksbanken att inlösa sina sedlar med silfver? Oss synes deremot, att detta hindret just är kraftigare, derföre att konurgamakten, såsom ena hälften af lagstiftningsmakten, icke inblandas i de misstag och obetänksamheter, som kunde föranleda olagligheter i rikets ständers beslut om banken i de delar, som röra myntbestämningen. Hon kan ju då, om hon vill vårda folkets rätt, skydda domaremakten i sin utöfning. För det första torde det blifva något svårt att bestämma vidden och beskaffenheten af dessa delar, hvilket lätt leder till godtycke. För det andra: när såg man väl regeringen vägra sitt biträde till sedelutgifning från banken, då hon behöft penningar? Nej, vi tro att man gerna kan nöja sig med den förhoppning, som kommitterade sjelfve uttryckt; och vi tillägga, att den säkert skulle ösvergå till — såkerhet, om representationen blefve ett sannt uttryck af folkets tänkesätt och önskningar. (Forts.)