Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1853, sida 2

skrifva? hur skall jag lägga mina ord, så att de må medföra verkan? bäst att låta pennan fritt löpa, utan öfverläggning, utan tanka på stilens vårdande — och hur skulle man kunna skrifva vårdadt, sammanhängande, när tankarne hvirfla omkring i hufvudet och man har svårt att blott för några sekunder hålla fast en enda. Kuno, Kuno . . . förebrå mig, tänk om mig hvad du vill, kasta detta bref ifrån dig och säg: den som skrifvit det, var vansinnig — min bön måste du dock höra. Jag kunde, jag borde kanske säga herr grefve! men jag känner det, mina ord skulle återstudsa — det få de icke. Det är icke obekant här på orten att du för ett slö sande lefnadssätt, ett lefnadssätt, som förr eller senare skall förstöra dig — jag tror mig ana hvad som är orsaken dertill. Jag skulle då icke vara nog olycklig ändå, utan att dertill veta mig vara orsaken till att mycket ondt sker i verlden, mycket godt uraktlåtes — och det sker och skall ske, om du icke upphör med det lefnadssätt du för. Tänk blott! du förstör dig sjelf — nå väl, du vill det, du kanske till. och med finner en njutning i den föreställningen — men är det då ensamt dig du förstör? vänta icke hundradetals menniskor i dig ett skydd, ett stöd, en hjelpare? är icke du deras förnämsta hopp? är det rätt att draga dem med dig i förderfvet? har du någon rättighet dertill? — Nej! — och tänk å andra sidan hvad du kunde vara för ett kraftigt medel i Guds hand att sprida välsignelse, trefnad! tror du icke att en sådan känsla vore belönande? att blott genom den fordna sår kunde läkas? helt visst! afskär då ej för dig möjligheten att bli dygdig! gör dig icke genom eget förvållande föraktad af menniskor! stäng icke för dig sjelf vägen till Gud, den eviga kärlekens källa!