Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1853, sida 2

2— H i och fullkomligen godt och säkert. Fartyget gjorde i Lördags en ny profresa, dervid det ånyo tillvann sig de medföljandes lifliga bifall for sin beqväma, smakfulla och i allt ändamålsenliga inredning, samt för sin jemna och raska gång. Särdeles falla de rymliga salongerna 1 ögonen, sedan man jemfört dem med salonger9 n na å andra fartyg, t. ex. det nya Tkunberg, vid hvars konstruktion, beräknad på snabbfart, åtskilliga beqvämligheter i afseende på utrymme måst uppoflras. Ester de prof som båda fartygen hittills gjort, gifver dock Wenern icke Thunberg efter äfven i hastighet. Vi anse det vara en skyldig gärd åt rättvisan att äfven nämna detta, sedan vårt sednaste omdöme, föranledt af besigtningsmännens intyg i afseende å förefunna svåra sprickor i plåten å Wenern, måhända orättvist tillbakasatt nämnda fartyg. Vi anse oss ock böra upplysa, att sedan de bräckta plåtarna blifvit uttagna, kan man med egna ögon öfvertyga sig derom, att de angifna sprickorna voro af en långt mindre betänklig beskaffenhet än de fleste säkert föreställt sig. Troligt är att åtminstone den ena af dem uppkommit vid fartygets första svåra påstötning och vid den derefter gjorda reparationen ej blifvit observerad. Vare sig dermed huru som helst, så har en spricka förefunnits, som borde repareras; så farlig som man ansåg: den, har den dock ingalunda varit. Följaktligen bör också det skarpa omdöme, som vi med många andra yttrade om den försumlighet, som här blifvit begången, betydligt modifieras. Wenern anträdde i dag på morgonen sin första resa, uti den uppgjorda turen mellan detta fartyg och Westergöthland. Det ofvannämnda, såsom vi hoppas sista besigtningsinstrumentet öfver Wenerns reparation lyder sålunda: Sedan den uti besigtnings utlåtande den 9 dennes, föreslagna insättning af nya plåtar samt naglar och vexlars diktning, uti bordläggningen på ångfartyget Wenern, nu finnes utförd; hafva undertecknade sistlidne gårdag, före målningen, och i dag efter det fartyget blifvit måladt, besigtigat nämnde arbete: och funnit detsamma till alla delar säkert och väl verkstäldt. Efter det de skadade plåtarne nu blifvit uttagna, och derefter en noggrann besigtning å dem kunnat verkställas, visar det sig att sprickorna hufvudsakligen tillkommit under den så kallade uppdoning af nagelhålen och plåtarnes fastnitning till kölen. Om (som icke är förhållandet) det skulle varit förra besigtningsmännens skyldighet att innan första be; sigtningen granska hvarje plåt under insättningen, så hade bestämdt inga fel då å plåtarne kunnat upptäckas, utan att öfvervara plåtarnes fastnitning. I Med anledning af hvad som uti vårt utlåtande den 9 dennes blifvit anfördt, och efter hvad som nu förefunnits, hafva vi kommit till den öfvertygelsen, att ångfartyget Wenern så till materiel som sammansättning, är fullkomligt godt och säkert. Trollhättan den 19 Maj 1853. O. Aqvist. C. FF. Borneman. I. W. Ekfelt. A. Nydqvist. O. J. Söderberg. — — Iidningen Fäderneslandet i Lund kommer ej längre att utgifvas i denna stad, sedan två af dess ansvarige utgifvare blifvit fällda i de mot dem anställda tryckfrihetsåtal och dömda till svåra straff. Några vidare ansvaringar lära efter dessa inträffade förhållanden ej stå till att erhålla och Fäderneslandets redaktör och förläggare, hr mag. Rosenschöld, begifver sig derföre till en ort, som han anser skola lemna ett bättre fält för hans verksamhet, nemligen till Stockholm. Han yttrar sig om denna flyttning på följande vältaliga sätt: Vi vilja gå till frihetens hem, till hjertat af Norden, der, hvarest vid de fria böljor Mälarens lås vaktas af srie männer, att icke våldsväldets vildar, askomlingarna af de röfvande, mördande, brännande Ester tränga in i vårt land, röfva vår sjelfständighet, mörda vår frihet och våra qvinnor och barn, nedtrampa vår bildning, bränna våra städer, och öfver deras aska utså sin rähet och sitt förderf. Dit vilja vi gå, till Stockholm, Orsaken hvarför han ej lyckats så bra i Lund anser hr Rosenschöld vara den, att han börjat sin verksamhet i Nordens mörkaste vrå, hvarest ännu medeltidens spöken, våldsväldets obegrasna, osaliga andar hafva dagstånd (2); att han nedslagit sina bopålar på det sria Norfars enfaldiga handlingssätt ej kunde gå urv honom, försvarligt, i det att han på så vis disponerade öfver en summa, som icke egentligen var hans, utan Claras. I denna sista anmärkning hade äfven Röding instämt, och i hvartenda bref ifrån honom syntes det, att svär