Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1853, sida 1

måste tillåta herr kommissarien att visitera äfven nere hos honom. Detta, som föreföll honom sjelf såsom någonting nobelt och storartadt, måste naturligtvis på de andra göra ett helt olika intryck. Till och med grefven sjelf kunde icke underlåta den reslexionen, att den som antoge möjligheten af en sådan misstanka på sig, ej kan vara fullkomligt ren, men ändock ansåg han sig böra villsara hans önskan. En undersökning anställdes således pro forma, och naturligtvis utan resultat. Men sedan äfven denna var slutad, och alla gjorde sig beredda att atskiljas, syntes Frick hviska någonting i grefvens öra — det blef ett hemlighetsfullt tasslande mellan dessa begge och kommissarien — alla blefvo åter på en gång uppmärksamma, och efter nagra ögonblick bar tåget af till inspektorsbyggningen, der man inträdde i herr Linjals rum. — Ierrns nycklar! sade länsmannen, i det han vinkade med handen åt Linjal, som ej rätt förstod hvad det var man hade för assigt. Herrns nycklar, säger jag, upprepade länsmannen, och tillade: här skall visiteras. Linjal blef blodröd i ansigtet, och framlemnade sina nycklar. Hans byrälädor och öfriga gömmor undersöktes, och det återstod blott ett gammalt skrin, som stod under sängen. Det var fullt af gammalt skrotjern, tappade och obrukbara häs skor och sådant, som Linjal brukade samla, för att likväl sedan vid hvarje års slut samvetsgrannt ölverlemnas åt inspektoren, att användas för gårdens räkning. Skrinet stjelptes ur — — och i bottnen sanns verkligen de sex bortkomne skedarne. Alla häpnade. — Jo herrn är mig just en vacker sogel! sade länsman Bofink, i det han hopsamlade och uppräknade de på jernhögen samlade skedarne. . Bestörtningen var allmän; Linjal stod som slagen af askan.