och 8 ZZ. nu? Månne dessutom dessa ziffror för 1830:talet äro pålitliga? Har ej den nedsatta tullen under sednare tiden låtit i de officiella uppgifterna ingå mycket, som lurendrejarne visste att förr göra osynligt? I alla fall hafva ju kommitterade gifvit oss anledningar, att snarare kunna söka tillgångarne för denna stigande förbrukning i exporten af våra egna produkter än i hypotheks-lånen. Beräknom verkliga värdet af dessa, i allmänhet temligen lågt på afhemtnings-orten stående utlandska produkter, som man så gerna vill gilva benämningen öfverslods-varor, (frakt och tull komma ju oss sjelfve indirekt tillgodo) så torde vår export befinnas lätt betäcka alltsammans, och dertill lemna något öfver, som bidrager till den intygade förökade produktionen. Och hvad vill man hemta för stora hjelpmedel till nationens förkofran af en onödigt stor silfverfond i riksbankens hvals. Allt hvad som der utöfver behofvet för vexlingen ligger räntelöst, är ju deremot en ren national-förlust. Nej, låtom oss för all del öfvergifva dessa inbillade balancer i nationens handels-vinst, dessa djupsinniga beräkningar för hennes hushållning, som hon sjelf sköter bättre om, än alla statsmän och kommitter! Slipper hon att skatta åt sina förmyndares misstag, vi våga försäkra det, skulle hon lätt bära skatterna för sina egna inre och yttre angelägenheter! Då kommitterade lemna en öRersigt af spanmålsexporten och importen, samt visa, att under åren 1841—1851 utförts inalles 3,131,000 tunnor spanmål och införts 821,990, så kunna vi ej inse, att det anmärkta förhållandet att exporten mest varit hafre, men importen hvete och råg?, utgör väsendtligt skäl att beklaga sig. Hafran är säkert såld, dit den bäst betalar sig; de andra slagen säkert köpta, der de kunnat fås till lindrigt pris. Om under vissa år importen varit större, i följd af missväxt, och till och med om en del deraf gått i bränvinspannan, till följd af felslagna potatesskördar, så betyder detta mindre, än om statsmakterna i deras välvishet, under likartad föreställning med kommitterade att ej spanmålsinförsel mer behöfves, skulle företagit sig, att utfärda import-förbud. Då hade säkert mången arm svensk arbetare fått svälta — hvilken nu, derigenom att andra, klokt spekulerande nationer, icke sucka öfver sin import af våra i stigande värde varande produkter, koppar, Jern, tralast, o. s. v., vid dessas produktion förtjent vida mera än hvad en tunna utländsk säd kostat honom. Vi undra hvad kommitterade rätt menat med denna framställning om spanmåls-sörhållandena? Skulle de verkligen varit fallna för ett förbuds-system, ehuru de ej gerna kunnat öppet uttala sig derför? Vi vilje ej tro det, men besynnerlig förefaller den oss. Det torde tillåtas oss att för det närvarande öfvergå hela den långa digressionen om bränvins-tillverkningen, hvilken kommit att ingå ibland kreditförhållandena och läåne-anstalterna. Vi veta, att stora planer nu hvälfvas angående denna sak. — Vi hafva meddelat åtskilligt derom, och komma sannolikt att ännu mera taga saken i betraktande. Tills vidare vilja vi blott fästa uppmärksamheten derå, att då man förespeglar den blifvande stora bränvinsskattens användning till allmänt nyttiga företag, så måste man, om medlen af komunerna skola väl användas, förut gifva oss ett riktigt komunalväsende, komunal-f ihet och sjelfstyrelse. I annat fall är fara värdt att dessa medel, i stället för att blifva använda för allmänt väl, komma blott vissa egoistiska intressen till godo. (Forts.) Inrikes N yheter.