Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1853, sida 1

kring sig en opinion, som åtminstone icke kunde kallas osördelagtig, var det ingen som vidare brydde sig om det prat, som i början af hennes ankomst till Linköping gått om henne, och numera blifven en dame af verkligt inflytande, visste hon att i sin väg dagligen öka sina anhängare. 2 Naturen, som icke, åtminstone sällan, underlåter att i menniskans utseende lägga nyckeln till hennes inre, hade stämplat dessa begge personer, hvar på sitt sätt. Faktor Fricks ansigte företedde en besynnerlig blandning af förnåmhet och läghet. Det förra skulle man kunna ansett representeras af en näsa som var krokig och således romersk, om icke den alltför starka krökningen derpå gifvit den mera en form af ett höknäbb. Hans haka var inböjd, hans läppar svällande och muskelstarka, hans ögon grå och djupt liggande, hans kindknotar utstående, hans här, som aldrig kom öfver en viss längd, var sträft och slöt djupt ned öfver den knappast synliga, låga pannan. Hans vext var temmeligen lång, men oregelbunden, fötterna voro stora och knöliga, hans ben från foten upp till knäct disproportionerligt långa emot det hela, armarne deremot korta, och om någonting fanns på hans lekamen, som kunde kallas vackert, så var det händerna, ty de voro små och ytterst fina, så att om de suttit på ett fruntimmer, hade de kunnat kallas för en prydnad, men för att tillhöra en karl och isynnerhet en sådan personlighet som Frick, häntydde de genom sin spenslighet blott på, att de icke voro ämnade till ärligt arbete, utan endast apterade att gäcka ett fängsel af handklåfvar. Denna kropp syntes, med ett ord, vara sammansatt af serskilda delar af flere sådane, och gaf en vidrig anblick för ögat. Angelica åter kunde kallas för en skönhet. Hon var stor och egde de yppigaste former, hennes ansigte var välbildadt, nästan fint. Ur hennes starkt bruna ö