Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1853, sida 2

—! — — Rättegångsoch Polissaker. Skomakaren C. G. Andersson i Majorna jemte hans gesäll Anton Larsson och lärling Anders Abrahamsson voro i går inkallade till polisförhör, för det de sistlidne lördag öfverfallit och slagit skorstensfejaregesällen F. B. Marberg samt dervid begagnat lifsfarlige vapen. Marberg, som personligen tillstädeskom, var i ordets hela bemärkelse blåbultad å hela venstra sidan af ansigtet, hvilket derjemte var starkt uppsvullet. — Öfver ena ögat hade han ett tvärgående sår af ungefär en half tums längd. Han berättade rörande händelsen: ifrågavarande eftermiddag hade han inkommit på skomakare Anderssons gård i afsigt att leta efter ett marsvin, hvilket för honom bortkommit och som han förmodade der eller i en trädgård nästintill skulle uppebålla sig. Såsnart Andersson bemärkt honom, hade Andersson hoppat ut genom fönstret till sin verkstad på gården, der han med en bräda slagit efter Marberg, hvilken dock lyckades undkomma, utan att slaget träffat. Efter en stunds förlopp hade Marberg jemte ett par kamrater återvändt till Anderssons bostad och i höfliga ordalag utbedt sig tillstånd att på hans gård få anställa letning ester marsvinet. Detta vägrade Andersson och hotade, att om de icke genast aflägsnade sig, skulle de få stryk. Marberg utbrast då: det der är så likt låsare (Andersson lärer nemnligen vara en trägen besökare af Fattighuskyrkan.) Häröfver uppretad rusade Andersson genast upp emot Marberg, hvilken han tilldelade ett slag öfver ansigtet med en virad läderdagg, i ändan försedd med en blyeller jernkula af minst 13 tums diameter. Gesällen Larsson kom derefter springande och med den skarpa delen af en skomakarehammare, som han höll i hand, högg Marberg öfver venstra ögat, så att ögonbrynet klöfs. Lärlingen hade äfven i handen en hammare, hvarmed han slog Marberg i pannan. — Efter denna misshandling, som föregick i förstugan, flydde Marberg ut åt gården, eftersatt af Andersson, hvilken derute gaf Marberg ett så hårdt slag öfver ryggen, att denne deraf föll omkull. — I denna ställning tilldelades honom slag på slag af Andersson, hvarmed denne, i ett verkligt berserkar raseri, uppmanad af gesällen, som stod på förstugutrappan ropande: slå bara — slå dugtigt, fortfor till dess polis ankommit. Af den ingifna läkareattesten inhämtades, att de åkommor som funnos å Marbergs kropp tillskyndats honom af något kraftigt fördt instrument, och att slagen minst varit åtta. Samtlige tilltalade vidgingo väl att de tilldelat Marberg några slag, men påstodo att det varit en fötjd af sjelfförsvar, emedan Marberg och hans sällskap dels med otidighet och dels handgripligt skulle ha öfverfallit skomakare Andersson på dennes verkstad vid ifrågavarande tillfälle. Afhörde vittnen intygade deremot riktigheten af Marbergs berättelse. Sedan Marberg yrkat häkte å gesäll Larsson, för det denne begagnat lifsfarligt vapen, hvilket yrkande boliskammaren likväl icke ansåg sig kunna bifalla, förvisades målet till Säfvedahls häradsrätt. Uti det åtal, som blifvit anhängiggjordt mot slagtare Peters, för det han låtit drifva flere stycken oxar till slagthuset, utan att de varit försedde med bindsle, och hvarigenom den olyckan inträffat, att en oxe, som skiljt sig från sitt sällskap, kullkastat förre hussaren Ekedahl, att denne fått benet afbrutit, och en bonde, så att han illa skadats i hufvudet, afkunnade poliskammaren utslag sistlidne thorsdag. Genom detta utslag förklarades att poliskammaren lät bero dervid, att åklagaren icke yrkade ansvar å Peters. Om de väckta ersättningsanspråken yttrades icke vidare, än att vederbörande, i fall af befogenhet, derom finge stämma till domstol. Slutligen ålades Peters att ersätta 2:ne vittnen med 1 rdr 32 sk. bko. — En fattig syndare, drängen Anders Mattsson från Dahlsland, hitkommen för att söka sig arbetsförtjenst under sommaren, hade Pingstdagen tagit sig ett par supar, hvaraf hans gång blifvit något osäker. Oturen ville emellertid att han icke förmådde dölja detta för polisens skarpa blick. — Han anammades derföre och insattes i behörigt förvar. — I går stod han till svars för sin förseelse och erkände densamma, deck med tillägg att hans kropp så försvagats af en honom nyss förut öfvergången sjukdom, att han blifvit något rörd af de 2:ne supar han förtärt. Poliskammaren fällde honom nu att plikta för fylleri å sabbat 6 rdr 32 sk. bko, eller i brist af böter afstraffas med 7 dagars fängelse vid vatten och bröd. Detta straff hade han väl ock ganska säkert kommit att underga, derest ej handlanden Wickman trädt emellan och utan att förut känna den pliktsällde, ädelmodigt erlagt plikten för honom. Härmed var allan rättfärdighet uppfylld: polisen fick sina böter och den stackars arbetskarlen slapp att i ett 8 dagars fängelse måhända förlora de ringa arbetskrafter han ägde, för att sedan tillfalla fattigförsörjningen.