— Ser du! jag visste väl det, — sade gumman men förvånades då Clara ej gjorde någon mine af att göra sig underrättad om brefvets innehåll. Till och med när gumman erbjöd henne det, afböjde hon det: med ett: slipper jag, mamma? — För besynnerliga menniskor det här! — tänkte gumman Bäck för sig sjelf, men hade nu en gång satt sig i sinnet att Clara skulle taga kännedom om hvad brefvet innehöll, och i förlitande på att rättvisan skulle segra, tog hon upp ur sin kjolsäck sina glasögon — de der som vant sig att balancera på näsan utan stöd af bakom örat hvilande bågar — slog sig ned framför bordet der Clara satt, och stafvade igenom brefvet ord för ord, läggande serskild vigt på flera effektfulla ställen, såsom: belsa till lilla pullan, men det har mamsell Lena ingenting för, för när jag en gång är fäst så är jag sast, artikeln om Augustipäronen o. d. Då komministerfrun såg upp för att förnimma hvad verkan brefvet haft på Clara, såg denna ganska betänkligen desinteresserad ut. — Antingen förställer hon sig, tänkte gumman, eller också är hon, liksom fadern, afundsjuk på mig för att Petter skrifvit till mig och inte till dem. Såsom det ofta händer, när man ser sina skyddlingar lida oförrätt, blef komministerfrun genom detta misskännande af hennes protegås förtjenster blott så mycket mera ömsint emot honom, och gick ut med sitt bref, under det hon mumlade att en otacksam menniska var den tyngsta börda jorden bar. (Forts.)