Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1853, sida 1

— Gud vet om det är alldeles fritt, sade hon. — Nå väl! det kan väl hända ... hon är inte mer än menniska, hon heller, men i alla fall måtte det inte varit någonting farligt. — Det tror inte jag heller ... men efter hvad jag hört sqvallervägen, skall hon inte med ett ovänligt öga ha sett på den unge läkaren ... hvad heter han nu igen? ... som gjorde resan med oss till Köpenhamn. — Den! åh ja, han såg inte illa ut . . . men det har då åtminstone inte lemnat spår efter sig. — Det var emellertid väl att han kom att resa så snart ... för det der, att vara dagligen tillsammans, icke ha annat än ett par kammarjungfruögon att bevaka sig . . . med ett ord! det var det bästa som skedde. — Utan tvifvel! och Gunilla är en förståndig flicka, hon skall nog foga sig efter våra önskningar, helst det blott är hennes egna fördelar, som dermed åsyltas. Det gresliga paret hade nu på bästa sätt anordnat öfver sina barns öden, och talade om andra ämnen. Om man tillåter sig att kasta ett öga in i det rum, som bebos af Gunilla, så, under det hennes föräldrar samtala der nere i trädgården, finner man henne badande i tårar — någon