Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1853, sida 1

ting ovanligt, ty fröken Gunilla var eljest i allmänhet ej lättrörd. Hennes kammarjungfru kommer in, och finner henne i denna belägenhet. Kammarjungfrun studsar. Det kontrasterar mycket mot Gunillas för tillfället veka sinnesstämning att se henne, när kammarjungfrun med en ödmjuk och deltagande mine, närmade sig, ge denna en — örfil. Neådig fröken! hvad har jag gjort? Hvad du har gjort? du är skulden till alltsammans. Kammarjungfrun förstod orsaken till sin frökens tårar. — Jag kan väl aldrig tro .. — Tro hvad du behagar . . . jag är säker ... ack jag olycksaliga! — Men, nådig fröken! . . . det kan vara andra orsaker . . — Hvad för andra orsaker! o, grulligt! grufligt! måtte Gud fördöma den stund, då du kom i min tjenst! — Men, — sade kammarjungfrun darrande, — nådig fröken ville det ju sjelf? — Ville sjelf! nå väl! tillhörde det inte dig att afråda mig? (Forts.)