Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1853, sida 1

srefven öfverraskades att finna sin gemål vid ett så ovanligt raskt utseende. Väl hade betjenten på morgonen rapporterat, att grefvinnan befann sig temmeligen bra — något som redan var den superlativa formen för rapporterna — men då han nu fann rosor på dessa kinder, som så länge ansett för sin högsta uppgilt att imitera dödens färg, eld i dessa ögon, som trodde sig intressantast, då de visade sig slocknande, leende på dessa läppar, som i åratal endast varit residens för missnöjet — då vaknade äfven hos honom minnet af den tid, då grefvinnan var Stockholmssalongernas förnämsta prydnad — och för ett ögonblick glömde han det egentliga ärende, som fört honom in till henne. Med en politik, som endast qvinnan kan uttänka, hade grefvinnan dragit försorg att någon stol ej blifvit placerad bredvid ottomanen. Då grefven efter sin första helsning och lyckönskning till grefvinnans förbättrade helsotillständ såg sig om efter en sådan, antydde grefvinnan genom en graciös geste och i det hon något makade åt sig på ottomanen, att der fanns plats äfven för honom, att sitta. Grefyen satte sig, likväl ytterst på kanten. — Tycker du inte, min vän! att min puls är ovanligt mild och jemn i dag? sade grefvinnan, i det hon räckte grefven sin hand.