Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1853, sida 1

Dyngö lotsplats ligger längre vester än Hjerterön, om de varit hemma, men nu anträffades de af vittnet straxt derpå på ön Glöpön, vester om Fläskön, utom lotsen J. P. Pålsson, som var sängliggande; hvarjemte vittnet, på löjtnant Simonssons framställda frågor, tillade, att Dyngö lotsar kunnat komma ut till fartyget, Som syntes på en half mils afstånd från nämnde ö, om de varit flera till antalet än de äro: att 2 å 3 man den dagen omöjligen kunde ro en båt ut från Dyn25; att det var 7 man att ro vittnets bat, men endast 4 eller 5 i lotsens; att lotsarne från Dyngö observerades kl. mellan 3 och 4 på e. m. innanför Glöpön och att kapten Bruse kom till fartyget innanför Dyngö, samt slutligen, att ehuru lotsen Elias Larsson anträftades innanför Glöpön, det väl är möjligt, att han varit uppe på utkik kl. 2 samma e. m. 5:0 Andreas Andersson afgifver samma berättelse med Berggren, såsom på en gång med denne närvarande. Ifrån vittnet Abraham Olsson på Fjellbacka atlemnades följande skriftliga attest: Som jag at sjukdom är hindrad att infinna mig till vittnesförhör vid Strömstads rådhusrätt den 8 Mars 1853, för att vittna emot Dyngö lotsar, far jag skritteligen afgifva mitt vittnesmål, nemligen att jag ifrågavarande dag, som skonerten Laura, förd af kapten Nilsson inkom till Fjellbacka redd, var ute och rodde i skärgården, då skonerten af mig såväl som af medvarande kamrater observerades, kommande nordvest in från sjön, med slagg på topp, då vi sågo kapten S. Bruce jemte en norsk lotsbåt styra emot nämnde fartyg till hjelp, fortsatte vi vår rodd till ön Glöpön, der vi träffade mästerlotsen Elias Larsson från Dyngo och som vi en stund förut hade anträslat hans son, sekundlotsen Johannes Eliasson innanför Dyngö, så tillsade jag Elias Larsson, att nämnde fartyg har inkommit, då han genast aflägsnade sig från ön, hvilket Jjag härmed under edsförpligtelse intygar. Slutligen framställde löjtnant Simonsson till lotsen Elias Larssons besvarande frågan huruvida han, när det omvittnade fartyget inkommit, anmodat det på ön boende folk att vara lotsarne bebjelplige att fara ut till fartyget, dera as Larsson genmäler att han sådant gjort, men förgäfves, ehuru han föreslagit att man skulle taga vägen vester om ön. Red. af H.-T. kan i afseende å den hållna undersökningen ej annat än erkänna chefs-embetets nit, att insordra alla de upplysningar, som kunna tjena att visa saken i dess rätta ljus. Öfverlemnande åt korresp. att vidare härÅ om yttra sig, vilja vi här endast anmärka, att under det vittnesmålet rörande Marianne synes hafva ådagalagt, att kapten Johansson orättvist och sanningslöst tillåtit sig anklagelser mot Kosters lotsar, så äro deremot vittnesmålen i afseende å skonerten Laura icke tillfredsställande. Rörande vår korresp:s tvenne öfriga anmärkningar, i afseende å kapten Bergström, som den 19 Nov. förl. år förgasves sökte biträde af Kosters lotsar, samt i afseende å skepparen A. Backelin, som, efter hvad han sjelf skristligen berättade, i 33 timme förgafves sökte biträde af Waderö lotsar, meddelas ingen upplysning. Båda dessa anmärkningar voro emellertid af den art; att de ej bordt lemnas outredda. Oaktadt löjtnant Simonsson funnit det alldeles klart, att lotsarne voro oskyldiga till de gjorda tillvitelserna, finna vi för vår del denna omständighet ännu ganska dunkel. Då kommendörkapten Malmborg, i sin skrifvelse, behagat kalla de i H.-T. gjorda i de mest höfviska ordalag framställda anmärkningar, för smädelser, hvilka bäst skulle dräpas genom framhafvande af sanningen, så hade det ock varit skäl att framhafva fulla sanningen i denna sak. — Det synes för öfrigt att en nitisk lotsverksTa Ts Jag inser alltför väl ... min ställning