Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1853, sida 1

— mentsmusikanterne voro afskedade och der nere vid majstäången, kring hvilken ännu några danslystne voro församlade, ljudade blott sockenskräddarens viol och bysmedens klarinett. Komministern hade ej haft hjerta att mana på att bryta upp, och hans gumma, som denna dag var serdeles estergifvande, kanske derföre att hon tänkte att det var sista gången hennes dotter och Kuno vore tillsammans, och att det således vore bäst att de finge språka ut, hade afhållit sig från påminnelser, men att dröja längre kunde sett underligt ut, hvarför Clara, som verkligen så godt som hela dagen öfvergifvit fader och moder, för att bli när Kuno, fick höra ett: se, vi hafva sökt dig hela dagen, och underdånig sina föräldrar, drog hon sin arm undan Kunos, och förenade sig med dem. När Kuno hjelpte dem att stiga i ekstocken, kände han Clara lätt trycka sin hand — det var en rik belöning för att han på hela dagen ej begärt någon gunst af henne. Efter öfverenskommelse med sin hustru hade komministern hemställt till Kuno, om han inte ville göra sig så gemen att äta middag på Björkudden dagen derpå, i sällskap med vännen Reinius, som lofvat komma. Det skulle ej bli några fler, utom Linnka — som det vore visst vingenting att bjuda på, hvarför grefoven icke borde igenera sig, men han vore