Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1853, sida 2

är bränvinsbrännare och då hyllar man naturligtvis andra åsigter); man kan sitta helt beqvämt i sin goda soffa eller vid sitt middagsbord och sin champagnebutelj och anklaga rikets ständer och regeringen för att de ej stäfja denna källa till all nöd, allt elände; men att få höra det nöden har en annan källa — i vår egen öfverdrifna njutningslystnad och egoism -— det förefaller litet oangenämt, och derför kalla vi blott detta: revolutionsmakeri, socialism, kommunism m. m., så hör ingen derpå. Man har med dessa epitheter alldeles qväst den dunkla aning om högre skyldigheter, som kanske ett ögonblick vaknade; ja man har gjort sig det till en skyldighet att arbeta, eller åtminstone skrika emot de tendenser, som med ifrågavarande benämningar anses vara förenade. Och dock — vi återkomma dertill — blir af den allmänna välgörenheten intet verkligt resultat, förrän de gifvande lära sig att uppfatta de arma allmosetagarne verkligen såsom bröder. Låt blott denna uppfattning blifva rätt klar i föreställningen och lefvande i känslan, så skall man lätt nog träffa det rätta såttet för utöfvandet af deltagande. Blefve denna bana beträdd och någon längre tid fullföljd, så hoppas vi, att då man framställde en målning af huru det går till hos oss, denna måining ej skulle blifva en motbild till onkel Toms stuga. — Såsom det nu är kan likheten icke förnekas, då den rätt framhålles. Detta är hvad förf:ne till ifrågavarande dramatiska arbete gjort, och om äfven de sanningar, som här blifvit uttalade, smaka något bittert, så vore det bättre att lyssna till dem med allvarlig sjelfpröfning, än att möta dem med hån och fördömmelserop. UU ERE —— NR